Gått och fiskat

Jag uppvisar syndrom på någonslags modern sjukdom. När jag promenerar, sitter drömsk vid ett fönster på ett kafé eller är ute och joggar påbörjar jag en miljon olika blogginlägg i mitt huvud. Jag får en massa idéer, mikroskopiska insikter som åtminstone i stunden känns så otroligt intressanta och bra att jag definitivt borde dela med mig av dem. Som tur blir det inget av dem. För det mesta. De facto har jag inte uppdaterat bloggen på 19 dagar. Inte ett ord här sedan premiären av Lubiewo-Kärleksön. Oho. Här kommer några ord.

En överhängande tanke, eller snarare ett faktum är att mitt praktikår rinner mot sitt slut och därmed också min tid i Göteborg, åtminstone för nu. Jag lever överhuvudtaget i en tid av ytterst blandade och många känslor och detta faktum att en flytt över Östersjön strax är aktuell gör att grytan kokar ännu mer. Ett sådant år det har varit för mig, självfallet både privat samt studie och -yrkesmässigt. Absurt nog har jag min sista föreställning här 2 juni och skall vara i Hangö redan 4 juni för att repetera en annan föreställning. Häremellan skall jag flyga till Finland ännu två gånger. Någon gång skall jag göra ett skilt inlägg om att flyga. Kyllä.

Jag roas varje gång jag går upp eller ner i min trappuppgång av en liten vit skylt som hänger på en grannes dörr två våningar nedanför mig. Där står det med blå text: "Gått och fiskat". Den skylten har hängt där, till synes orörd, sedan jag anlände hit till Iskällareliden den nionde januari. Jag har utvecklat en liten lek med mig själv. Varje gång jag ser skylten fantiserar jag ihop en ny berättelse om vad som verkligen hände med min granne när denna gick och fiskade. Eller åkte grannen någonsin på en fisketur? Ligger grannen död och förruttnad i sin lägenhet? Har min granne förstått något vi alla andra missat, hittat platsen där man absolut bör vara och bara lämnat en liten oskyldig skylt på sin dörr så att ingen skulle misstänka något. Sitter min granne i en roddbåt på en sjö? Har grannen fått napp?

Jag har också gått och fiskat. Förra hösten satte jag mig i en båt och slängde i kroken och flötet på min fiskelina. En vidunderlig fisk, en riktig gammelgädda nappade och drog ner mig i ett djup som förde mig till oanade höjder. Hösten på Stockholms Improvisationsteater var en kort, intensiv och ack så hjärtlig tid i mitt liv. En av de mest lärorika tiderna också. Göteborg kan jag ännu inte sammanfatta, det vore dumt, jag är ju här. Jag kan säga att det varit fint, om inte fantastiskt. Svårt också. Svårt för att jag har så många starka relationer, så många starka band till människor och platser i Finland. Jag saknar så mycket och gläds oerhört mycket över tanken på återförening.

Mycket har hänt. Jag har förändrats. Tänker äckligt nog påstå att jag blivit vuxnare, även om det väl är den önskade effekten då man blir äldre. Samtidigt har jag hittat till min riktiga ålder, 22 år, och på så vis också blivit yngre. Här är jag, det här kan jag och det är inte lite det. Lär mig mera!

Ännu en månad skall jag låta gammelgäddan dra omkring mig på dessa nya, men inte längre främmande vatten. Livet är nog bra spännande och även om det inte är det, krävs det inte mycket fantasi och försök för att göra det just det, spännande.


Här började min fiskehistoria.

Den Stora Dagen!

Idag är det en stor dag för lilla mig. En stor dag, på en stor scen, på en stor teater i ett stort Sverige. Nja, Sverige är inte så stort, men det gör inget. Premiärer kommer och går, föreställningar hyllas och sågas, teatrar finns det tusentals av och jag är en praktikant bland många andra. Men inget av det förminskar denna dag för mig. Och varför skulle det? Alla har vi våra egna perspektiv och jag har upptäckt att man har roligast om man lever utifrån sitt eget. Denna dag är viktig och stor just för mig. Det handlar självfallet inte enbart om just denna dag och om premiären, hela detta praktikår är en milstolpe i mitt liv. Att få komma ut på fältet, att jobba på teatrar, först i Stockholm och nu här i Göteborg, är avgörande viktigt. Dessa är mina stapplande första steg ute i arbetslivet och jag märker att benen bär. Jag har haft turen och lyxen att hamna på två lysande och olika teatrar samt i sammanhang där människorna är uppmuntrande och inspirerande.

Jag har önskat bli skådespelare, uppträda, sedan den första sommaren jag spelade barnteater i min trygga fina hemkommun under den gassande, omfamnande landsbygdssolen. Jag tog ändå inte min passion riktigt på fullt allvar fören gymnasietiden led mot sitt slut och jag insåg att jag faktiskt hade möjligheten att söka in till Teaterhögskolan i Helsingfors. Jag gjorde det. Sökte in med öppet sinne, hade inget att förlora och allt att vinna. Det gick vägen. Jag var 18 år när jag inledde studierna. Och med facit i handen kan jag konstatera att det nog är det bästa som hänt mig, efter min bror.

Idag är det premiär av Lubiewo-Kärleksön på Göteborgs Stadsteater. Salongen är fullsatt av inbjudna gäster, vänner och intresserade. Särskilt en person är nämnvärd, nämligen Michał Witkowski. Han skrev romanen Lubiewo som vår föreställning grundar sig på. Det är en rå, gripande, hemsk, snuskig och rolig läsning som jag starkt rekommenderar. Det är en berättelse vars huvudpersoner sällan får tala själva och det är oerhört fint att få vara med och berätta den berättelsen. Och så får jag ju klä mig i alldeles fantastiska kostymer och bara vandra in och ut lite här och där och se snygg ut. För en gångs skull! Det är gött, minsann. Dessutom har mött otroliga och fina människor och konstnärer. För att sammanfatta den avslappnade och sköna stämning som funnits under hela processen citerar jag en skådespelarkollega här, "olet apina".

Strax skall jag ta en lång dusch vara allmänt frånvaranda och introvert en stund. Sedan skall jag ta mig ut på stan, äta en räksmörgås för att jag har lust och strosa lite i solen. Kl.17.30 skall sminket på och förvandlingen till soldaten Ivan börjar. Efter föreställningen blir det middag och premiärfest och om jag känner mig själv kommer jag nog att fälla några lättnadens och lyckans tårar. Sånt gör jag. Min plan är också att få vår polska författare berusad så att han berättar alla de smaskiga historier som inte rymdes med i boken.

Så där. Nu lämnar jag er med två tänkvärda fraser ur föreställningen och så ses vi. Någon gång. Någonstans. Puss.

"Varje människas minne är som en exotisk främmande ö".

"Fittan fryser i helvetet!"

Heteromannen

Två unga män går vid Kungsportsplatsen klockan fyra på natten. Barerna har precis stängt och staden Göteborg har förvandlats till ett hektiskt inferno av taxibilar, berusade och skränande människor av alla åldrar och slag. De två unga männen skrattar och pratar om språk, jämför bl.a. estniska och finska, konstaterar att samma ord kan ha totalt olika betydelser på olika språk. Samtidigt som de går över ett övergångsställe passerar de en grupp på fyra unga killar, som gungar fram, konformistiskt klädda, sprit- och ölluktande. Något som de två, trots sin berusning, civiliserade unga männen säger provocerar en av de mindre civiliserade killarna så till den grad att han måste ropa efter oss (ja, jag är en av de två som diskuterar språkvetenskap på natten) och sedan med "hotfulla" steg uppsöka oss där vi förvånade står. Den småfeta unga mannen närmar sig, blinkar orytmiskt och tittar på oss med vodkafärgade pupiller. Han frågar manligt och med stort självförtroende "vad sa ni?". Jag är inte säker på vad han vill, men blir oerhört provocerad av att han ens täcks skrika efter oss och tilltala mig i det äckliga tillstånd han befinner sig i. Min kumpan däremot förstår att detta juniorfyllo har snappat upp ordet "mamma" ur vår diskussion och på något märkligt (läs: delirium tremens) vis tycker att det är hans mamma vi dissar.

Jag ser denna lobotomerade oxe i hans rödspränga ögon och känner en ilska och ett enormt förakt vakna. Min vän försöker förklara vad vi diskuterade, men gråttmannen vill inte förstå och förstår inte vad han säger. Idioten har i sin ölfyllda skalle bestämt sig för att vi är hans fiender nummer ett. Jag försöker inte ens dölja min irritation och säger att jag helt enkelt inte förstår vad han pratar om och undrar vad han vill. Trots min egna alkoholkonsumtion beräknar jag att det inte vore fördelaktigt att hamna i ett slagsmål i detta läge, eftersom vi är två och dom är fyra. Även om jag har hälften mindre massa än denna aggressiva best vet jag var jag skall placera några välvalda slag för att sedan fly om det så vore nödvändigt, men problemet är hans lite mindre berusade vänner som säkerligen skulle bjuda på en tuffare match. Dessutom tycker jag våld är så väl onödigt som ointressant och så har jag premiär om fem dagar, vilket innebär att mitt ansikte bör vara intakt. Haha. Så när bestens kompis säger "det bäst att ni går härifrån" med ett tonläge som antyder att han äger stället och att man måste ha ett skriftligt lov utfärdat av dem för att få gå på denna gata, inser jag att det helt enkelt är bäst att gå. Vi går några meter endast för att märka att neandertalgänget totalt glömt oss och gungar vidare, vi ser en polisbil och känner oss tryggare och så nästan omedelbart svänger taxin vi beställt upp bredvid oss. Vi åker iväg och så är mötet med nattens självutnämnde härskare, den berusade machomannen över. Vilken upplevelse.Vilken lärdom: använd inte ordet "mamma" en lördagsnatt ifall du inte vill bli hotad med stryk. 

Jag är tydligen en ganska provocerande uppsyn för vissa. Jag klär gärna upp mig, doftar gärna gott, skrattar högt, dansar, tar plats, är positiv och har inget behov av att hävda mig själv på andras bekostnad genom att skrika "neger", "bög" eller "hora" till folk jag ser på gatan. I Finland är jag finlandssvensk och i Sverige är jag från Finland. Oerhört konstigt, tydligen. Jag har ändå fått höra förvånansvärt lite skällsord och förolämpningar på gatan eller i andra offentliga rum under mitt liv. Och dom få gånger jag blivit utsatt för glåpord har det oftast varit en person som ensam kommer fram till mig och förklarar vad denna tycker om mig och hur man skall leva sitt liv. Hittills har jag oftast gått segrande ur dessa strider. Jag är inte den som tappar orden eller modet om någon förolämpar mig. Tvärtom. Och tydligen kan jag i sådana stunder, trots min klena fysik, vara rätt så respektingivande, eftersom jag inte åkt på stryk en enda gång och mina förolämpare ofta blivit tysta och gått bort.

Det intressanta är också att dom gånger jag förolämpats eller hotats av främlingar har det alltid varit samma "typ", en man som uppenbart anstränger sig mycket för att framstå som den heterosexuella, tuffa, "riktiga" karl'n. Vad säger det egentligen?

Kostymkåt, en vårkänsla?

På tal om kostym, så känner jag en stark fysisk längtan till min ljusa trenchcoat som hänger i någon garderob i Finland. Det blir så fruktansvärt hett, lite svettigt, när man går på stan i dessa vinterjackor och solen gassar. Håll ut, min lätta och vackra vårkappa, om två veckor kommer jag och hämtar dig!

Idag har varit en fantastisk dag. Att börja dagen med frukost i solsken gör stor skillnad, men det var dagens genomdrag av vår föreställning som satte guldkant på tillvaron. Trots att jag spelar rätt så små roller (eller roller som inte har mycket scentid, det finns de facto inga "små roller", menar jag), så har jag så gott som hela tiden något att syssla med, eftersom rollerna är många och klädbytena omständliga. Föreställningen går framåt och nu har vi kommit till det skedet i repetitionsprocessen att man börjar höra texten på nytt, hör nya saker, åtminstone jag. Det element som dock allra mest tillfredsställer mig är de fantastiska dräkter vi bär på scenen. Jag tycker överhuvudtaget om den asketiska scenbilden vi har. Det är barskrapat, grått och enkelt, vilket stöder berättelsen och ger oss skådespelare en skyldighet och möjlighet att fylla scenrummet.

Och vilken lyx är det inte att få jobba med verkliga proffs som syr upp en hel påveskrud efter mina mått. Kanske denna praktik är höjdpunkten i min karriär? Haha. Hoppas inte, även om jag njuter för fulla muggar. Något jag också älskar med detta yrke är att bli sminkad. Att bara få sitta och låta någon som kan sin sak göra en snygg. Alltid blir man ju inte snygg heller, det beror ju på vad och vem man spelar, men just i denna föreställning får jag ha min verkliga ålder, och med mina karaktärer representera soldaten, sjömannen och sjuksköterskan. Eftersom dräkterna är anpassade efter mina mått sitter de också väldigt bra på mig, vilket i sin tur ger så mycket känsla och gratis lyft när det gäller kroppsspråk. Jag känner mig helt enkelt ack så lyckligt lottad och inställd på att göra mitt allra bästa för denna produktion.

Nu jobbar vi vidare, dagar och kvällar. Idag hade vi dessutom den, tillåt mig säga, formidabla fotografen Elisabeth Ohlson Wallin på plats som tar föreställningsbilderna. Nästa vecka har vi publikrep varje dag och så på fredagen är det premiär. Lubiewo-Kärleksön 30 mars på Göteborgs Stadsteater. Åh!

Morgonrodnad med Lena

Vaknar allt för tidigt denna morgon. Efter att ha druckit ett stort glas vatten i mörkret kommer insikten om att jag inte kommer att somna om. Jag ger upp, stiger upp, drar upp gardinen och andas in denna tisdag som för mig är måndag. Ledig igår och idag kör en lång arbetsvecka igång. Premiär nästa vecka. Nu gäller det.

Har knappt varit hemma denna helg. Har sprungit på fest på Artisten, Göteborgs Teaterhögskola, repeterat, njutit av en fantastisk middag med vin i underbara människors lag, gått på rysk temafest, mött en hel del fina och nya typer, varit lat och suttit bort en hel dag på ett kafé. Därför hägrar disken och allmän oordning råder i mitt kök. Jag låter disken vara, låter morgon-Tv dåna i bakgrunden och plöjer igenom några dagstidningars hemsidor. Orkar inte ta till mig nyheterna. Värmer några obskyra matrester jag hittar i mitt kylskåp. Förvånansvärt gott, jag är förvånansvärt hungrig.

Av någon anledning börjar jag tänka på Lena Philipsson. Jag letar reda på hennes nya skiva på internet. Lyssnar till den och inser att det är mitt i prick. Jag känner mig som musiken på den: otillgänglig, slätstruken, simpel men lite obegriplig, rak, bakåtlutat sexig, cool, men oförstådd och suggestiv.

Tillåt mig dessutom dela med mig av min familjs mörkaste hemlighet. Alla män i min familj, min far, jag och min bror har en grej för Lena Philipsson. Denna sjukdom är troligtvis ärftlig. Min mor är ett levande bevis på att sjukdomen dock inte smittar på kvinnor i vår släkt.

Nu drar jag mig lätt dansande till teatern för att repetera övergångar mellan pjäsens alla scener. Det finns en hel del av dom. Jag njuter av denna praktik, så jag försvinner med glädje in i en lång arbetsvecka. Kanske ses vi på andra sidan. Kyss.

Frisk, fri & full fräs!

Någon ordning finns det i världen i alla fall, eftersom underbara Loreen vann Melodifestivalen. Och solen har strålat över Göteborg denna vecka i ännu högre grad än tidigare. Göteborg kallas ju Lilla London (läs dimmigt, regnigt och ruskigt) och innan jag flyttade hit varnade många mig för vinden och regnet. Kanske mina låga väderförväntningar gjort att jag reagerar på solen konstant, men soligt har det varit! Må det fortsätta så! Jag tycker Göteborg borde heta Lilla Casablanca, faktiskt!

Stadens invånare satt igår i ett trans-likt tillstånd och dyrkade solen.

Det persiska nyåret (!) satte färg och fest på staden häromkvällen. Roligt!

Min finska tvilling åkte förra veckan och i samma väva slog en våldsam influensa ner i mig. Som tur hann vi både njuta av varandras sällskap, fest och staden under de två veckor han var här. Men sedan var det slut på det roliga. Jag har aldrig varit med om en dylik feberfrossa. Jag kom hem från teatern och kollapsade, lade mig under täcket, iklädd varma byxor, en t-skjorta och två långärmade skjortor och hade ändå fruktansvärt kallt. Hela den första kvällen låg jag i ett helvetiskt tillstånd, varken vaken eller sovande, halvt medvetslös, skakande och stönande. Sedan följde en vecka av huvudverk och självömkan, allt detta i vågrätt tillstånd. Nu är jag frisk, förutom att en diabolisk och slemmig hosta gör mig sällskap.

Följa John!

Konst!

Idag skall vi ha genomdrag av Lubiewo-Kärleksön. Vårt första genomdrag av bägge akterna samtidigt, med smink, kostym och allt. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Skräcken kommer från det faktum att jag har fem stora byten och inte en blekaste blå aning om min röda tråd, om ni förstår vad jag menar. Eftersom jag aldrig repeterat helheten i ett kör i rätt kostym och rätt scenografi kommer jag antagligen att märka ett antal gånger att jag står på fel våning, fel sida och i fel hatt med tanke på den aktuella entrén. Men det är faktiskt inte så farligt. Det är ju därför vi har repetitioner innan, ja, premiären. Haha. Det blir nog bra. Idag följde jag med då några scener där jag inte medverkar repeterades. Det var fruktansvärt roligt. Denna pjäs är rolig. Grotesk också, rättare sagt är texten brutal och berättelsen väldigt hård i grund och botten. Fast vad annat kunde den vara då den dels handlar om homosexuellas tillvaro i det katolska och Sovjetkontrollerade 70-talets Polen. Men som i livet är humorn närvarande hela tiden. Jag är så otroligt stolt och glad över att ha börjat min praktik på Stockholms Improvisationsteater och sedan ha fått fortsätta den på Göteborgs Stadsteater. Jag tror detta praktikår kommer att utveckla mig och ge mig så mycket mer än jag kan ana, på alla plan. Vad är det månne för en filur som återvänder till Finland i juni? Om han återvänder i juni? Om han återvänder?

Jag älskar inte just detta flygbolag, men detta är en sällsynt bra idé...

Sveriges Presidentval

I Finland heter det valdebatt, i Sverige kallar man det deltävlingar. I Finland väljer politiska partier sina vassaste kandidater och i Sverige skuffar skivbolagen fram sina hetaste artister. I Sverige tar man hjälp av dansare och strålkastare medan man i Finland höjer profilen genom att ha med fru och hund. I bägge länder är det folket som i sista hand väljer, demokratin säger sitt. I Finland heter detta fenomen "Presidentvalet", i Sverige "Melodifestivalen".

Då var det dags igen, alla schlagerfjollors nyår är här (OBS: en schlagerfjolla kan likväl vara en glittrande bög, rosa tant eller grå gubbe), nämligen finalen av Melodifestivalen 2012. Självklart har jag följt med spektaklets alla fyra deltävlingar och andra chansen, jag är ju trots allt en rosa tant. Min högsta prioritet och främsta aktivitet denna helg är att krya på mig. En influensa slog ner i mig som en blixt från klara himlen i början av veckan och jag har varit sängbunden sedan dess. Jag hoppas alltså att finalen inte blir allt för upphetsande, mitt hjärta är svagt av allt hostande och huvudet hänger löst efter all feber, alltså får vi hoppas på att allt går som det skall och underbara Loreen vinner med Euphoria.

Som den rosa schlagertanten jag är har jag självklart en massa åsikter om schlagern i år, om låtarna och artisterna. Men eftersom jag inte kan sluta skriva när jag väl börjar och jag anar att ni som läser kanske inte är så fruktansvärt intresserade, alltså låter jag bli. Programledarna är toppen, det måste dock sägas. Och så måste jag ju belysa det faktum att det finns en till likhet mellan Melodifestivalen och Presidentvalet, att en av de tävlande i schlagern i år faktiskt påminner lite om Finlands nyvalda president Sauli Niinistö, nämligen Björn Ranelid. Björn är en solbränd brunkrämad och stylad version av den finska presidenten. Ranelids låt Mirakel och Saulis politik skiljer sig dock från varandra. Tack gode Gud för det. Det att Sauli blev vald kan jag leva med, men om Björn blir det, ja, då vet jag icke hur jag skall gå vidare. Ranelid har fått en massa både befogad och obefogad negativ kritik samt befogade och obefogade försvarstal. Jag har inga problem med att en gubbe i kostym som ser ut som Ranelid, med Ranelids bakgrund ställer sig på scenen och reciterar sin poesi, men när en 30 år yngre tjej med dansare klädda i 20 cm tyg per kropp står bredvid och ålar sig tycker jag att det blir både obekvämt, pinsamt och värt att kommentera.
Nu kom jag igång i alla fall. Man borde ju skriva om Sean Banan, om Helena Bergströms underbara karaktärer och schlagergudinnan Charlotte Perrelli...

Det vore ju naturligt att jag som avslutning på detta paljettfyllda inlägg skulle ladda upp just Perrellis vinnande bidrag Hero från 2008 (den ultimata moderna schlagern för mig), men så blir det ej. Jag har en annan guldklimp att erbjuda. Det är tre veckor kvar nu till premiär av Lubiewo-Kärleksön på Göteborgs Stadsteater. En av huvudrollerna spelas av självaste Björn Kjellman som faktiskt även gjort ett lyckat äventyr i Melodifestivalen.
Se och njut:

 

Jag citerar Björn Kjellman och säger: Eläköön elämä!

Katterna i Kattegatt

Jag kan inte sluta underrätta, understryka och underblåsa irritation bland er i Finland genom att om och om igen berätta att våren är kommen här i Göteborg. Lätta svettningar förekommer när man rör sig på stan under vårsolens påträngande belysning. Och visst är det härligt! Mitt finska besök sitter kvar som en alkoholist i en vinkällare, vilket är fantastiskt kul och nyttigt. För mig alltså, inte för alkoholisten. Jag blir pigg och glad av att ha en inneboende, man delar på både bördor och glädjeämnen och får prata lite finska (även om vi mest kommunicerar non-verbalt eller med djuriska läten).

Ett annat riktigt stort plus är att man har en helt annan motivation att se den stad man bor i då man har en gäst utifrån. I Stockholm hade jag helt för få gäster, vilket gjorde mig lite lat att se staden. Annat har det varit här. Sedan suomipoika kom förra torsdagen har vi ätit sushi, gått på bio (rekommenderar varmt The Iron Lady), sett lite för mycket av Göteborgs nattliv, gått på gym och badhus, ätit allt möjligt gott och sist men inte minst gjort en hejdundrande utflykt till den göteborgska arkipelagen där vi tog iland på magiska Brännö. Bilder följer! Dessutom har denna vecka varit exceptionellt lugn på teatern då vi saknar två viktiga skådespelare, så jag har haft tid över att hänge mig åt trevligheter. Nästa vecka blir det andra bullar. Premiär av Lubiewo-Kärleksön om 28 dagar på Göteborgs Stadsteater!

Tillbaka till skärgården. Alla som besöker Göteborg och har lite mera tid över bör absolut ta spårvagn 11 ner till Saltholmen och hoppa på någon av de lokala färjorna. Allt detta till priset av en vanligt biljett som duger på bussarna och spårvagnarna i stan. Dels tar spårvagnen dig igenom de arkitektoniskt intressantaste kvarteren i stan, för att inte prata om det gudomliga i att få andas in havsluft och äta sig mätt på ändlöst vackra vyer över Kattegatt. Hah, jag låter som en reklambyrå. Nå, här kan ni äta er mätta på några bilder från vår extremt skrattiga och sköna dag ute till havs.

Sverige.

Bergsbestigning.

Tanke: bär ej vita byxor i skärgården.

Lång färd.

Högt över havet sjöng Arja Saijonmaa. Bra gjort!

Vi fick en ny vän ute på en ö. Jesse döpte vi den till. Dess svans var sned.

Jesses hem?

Detta fann vi på en karta. Bägge får varsin ö. Dynholmen är bra för baksmälla.

Det fanns något för alla på färjan.

Havshälsningar från katterna i Kattegatt!

Framsteg och finnar

Nu går det undan på Göteborgs Stadsteater. Förutom att Bibeln (just det, Bibeln) hade premiär med ära på stora scenen förra fredagen flyttar vi, Lubiewo-gänget in på stora scenen nästa vecka. Vi har repeterat sedan 10.1 i stora repsalen, som är stor nog, men trots det har vi saknat 8 meter i verklig scenbredd för att inte prata om scendjup. Kommer nog att vara en smärre chock att ställa sig på Stadsteaterns enorma scen. Den dagen, den sorgen. Äsch, jag ser fram emot det! På onsdagen hade vi genomgång av första akten och idag kör vi den andra. Det var otroligt positivt att se första akten som en fortlöpande helhet. Färdiga är vi inte, men på god väg. Premiär 30 mars. Dessutom hade jag tid på kostymateljén igår. När man ser sina rollers dräkter hänga på ett räcke förstår man hur många de är. Och hur olika de är. Spännande.

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta och mena det, men jag trivs på gymmet. Jag njuter av att sitta i en svettig sal och träna. Jag som så hatade det, tyckte det var vidrigt och underligt. Motion och kroppsvård är ju att i äkta Rousseausk-anda springa på daggfuktiga ängar med blommor i håret. Nå ja. Igår besökte jag gymmet mitt på dagen, vilket innebär att det inte var mycket folk där och de få skrotlyftande individerna som tagit sig dit var hurtiga gubbar. Och så jag då. Efter ett svettigt och intensivt pass gick jag dessutom upp till simhallen och agerade gädda i bassängen. Skönt så det förslår!

En frusen kanal och ett fruset lejon.

Själavård är en stor cappuccino, röda byxor och en artikel om Charlotte Perrelli.

En annan filur som gör framsteg här i Göteborg är våren. En natt av regn och rusk spolade så gott som helt och hållet bort den lilla snö som fallit över staden. Igår sken solen som om världen skulle upphöra idag. Vi får se hur det går. Med den här farten är det högsommar om en månad. Nja, men lite. Nästan. Om inte världen går under alltså.

Sist, men absolut inte minst kan jag berätta att jag har en tvättäkta finne på besök denna helg. Eller han kanske stannar en vecka, för evigt. Den jäveln köpte nämligen bara en enkelbiljett. Det är faktiskt väldigt trevligt! Jag har i och för sig varit flitig med att flyga hem under min korta tid här, men en liten hemlängtan lever jag konstant med, framförallt efter mina nära och kära (slasket som hör den finska våren till intresserar mig icke). Så det är ju mer än trevligt om Finland (minus slask) kommer hit också. I bästa fall får vi sällskap av ytterligare en finsk medborgare imorgon. Vi skall äta gått, skvallra, se Melodifestival och värna om varandras nio liv. Jo, vi är nämligen katter. Förstås. Skönt att få prata finska också.

Nu blir meningarna kortare och innehållet innehållslöst så jag avslutar detta inlägg och önskar alla en harmonisk och drömlik helg. Punkt.

Kanske något för mig och min finska gäst?

Vintertid

Våren är kommen. Typ. Nästan i alla fall. Våren är på väg. Denna sköna söndag skiner solen i Göteborg, fåglarna har melodifestival och framför sina bidrag i varje träd. Snön smälter och jag känner en uppriktigt lycka över att leva och finnas till i denna förunderliga och föränderliga värld. Det kan i och för sig vara baksmällan som gör mig lite extra sentimental, men det är väl inte att förakta.

Vintern. Den gick mig helt förbi. Eller kanske jag gick förbi vintern. Jag gick nog förbi det mesta denna vinter. En intensiv och underbar tid i Stockholm, tillfällig flytt till Helsingfors för att sedan packa väskorna igen och hoppa in i ett nytt äventyr i Göteborg. Nu skall jag lugna mig, vilket jag gör genom att inte köpa flygbiljetter till Finland. Ni får komma hit istället. Nästa vecka får jag faktiskt väldigt kärt besök av en sann artfrände. Mjau!

Dom få stunder av köld, snö och dramatik som hör vintern till har jag ändå upplevt under mina helger i Helsingfors. Ganska skönt att få turista i den äkta finska vintern, men slippa leva i den. Jag blir säkert en sådan där tant som bor vinterhalvåret på Costa del Sol. Haha.

Vintergatan.

In i dimman på Georgsgatan.

Domkyrkan i Helsingfors är en gudomlig skönhet i sin vinterskrud.

Laskiaspullaa ja puhelua kauniin kaksosen kanssa.

Bästa vänner!

Det finns något konstigt med att facebook en gång om året svämmar över av kärleksförklaringar tillägnade ens vänner, gatubilden blir ljusröd och Google anpassar sin logo efter "Valentine's Day". Samtidigt är det fint. Jag formar mig efter massan och bidrar med en hyllning till just vännerna. Egentligen borde vännerna hyllas 365 dagar om året.

Vänner. Jag har många och har med åren blivit extremt uppmärksam på hur lyckligt lottad jag är över att ha var en och av dem i mitt liv. Jag har gråtit, definitivt skrattat med er alla. En individualist som jag, som har ett starkt behov av att förverkliga sig själv och sina idéer är samtidigt otroligt skör och beroende av andra, beroende av någon som bekräftar en och applåderar oberoende om man är rolig eller träffar rätt ton. I skrivande stund sitter jag ensam och känner mig fruktansvärt ödmjuk. Jag finner ert stort lugn, en grundlig lycka, i insikten om att jag aldrig kan gå under. Världen och jag själv må skjuta torpeder i mitt skrov, men en enda ynka liten "mayday"-signal räcker för att mina vänner håller mig flytande tills jag är hel igen. Det är vänskap, det är vänskapens obestridliga och direkta styrka. Vänner. Jag tänker på er idag. Jag tänker på er varje dag. Hoppas ni vågar stöda er på mig, precis som jag vågar stöda mig på er, dela er glädje, dela er sorg eller bara ringa för att berätta ett dåligt skämt eller prata om vädret. Jag Hjärta Mina Vänner.

Den där fikan...

Om det är något jag verkligen gillar, diggar, älskar är det kafékulturen i Sverige, i synnerhet i jämförelse med Finland. Under hösten i Stockholm sonderade jag terrängen de första veckorna, men väldigt snabbt fann jag mig själv på samma kafé gång på gång. Några kvarter från Stockholms Improvisationsteater i Vasastan där jag hade äran att skapa och finnas på hösten ligger Café Balzac. Ett mysigt litet hål i väggen på ett pampigt sekelskifteshus mittemot Filadelfiakyrkan och Rörstrands slott.  Här har jag inmundigat en och annan lunch och druckit mig berusad på kaffe. Betjäningen är alltid vänlig, men på ett uppriktigt sätt, inte så där svällande smörigt som de ibland kan vara i Stockholm. Under mina många besök där hann särskilt en tjej bli min favorit. Hon kände igen mig andra gången jag var där, nynnade med till allt som spelades ur högtalarna, inte så där irriterande "åh, jag sjunger så bra"-nynna, utan på ett behagligt, lågmält livsbejakande sätt. När jag inte hade varit på Balzac på två veckor och äntligen återvände välkomnade hon mig glatt och sade att hon trodde att de förlorat mig för gott. Sådant gillar jag. En välkomnande varm atomsfär där man ändå får sitta ifred och äta, dricka, sitta vid facebook, läsa en bok eller begrunda livet.

Rödbetsgratinerad lax med kantareller och annat mums. Kärlek vid första ögonblicket.

Favoriten: avokadosoppa med räkor och en aning chili.

Både Stockholm och Göteborg kryllar av små kaféer och krogar. Små estetiska tillhåll på finurliga platser i stadsbilden. Detta är något jag verkligen saknar i Helsingfors. I Sverige får man ibland dessutom billigare måltider som studerande, medan du i Finland kan få rabatt på någon vidrig dussinmåltid med ditt gröna S-förmånskort (jag varken orkar eller vill förklara det). Och nämn inte ens Unicafé!

Som en sann finne trivdes jag bäst i kaféts bakersta håla, ensam. Med facebook.

Jag tror att en stor orsak till den rikliga förekomsten av kaféer i Stockholm, men också i Göteborg är den svenska fika-kulturen (säkert också förhållningssättet till småföretagare). Denna fika, vad är det? Den kan vara en lunch, men den kan också vara en trevlig liten pratstund över en kopp kaffe nästan vilken tid på dygnet som helst. Om vi skall vara riktigt karikerade kan man säga att vi i Finland uträttar lunchen, lite i enlighet med ordspråket "äta bör man annars dör man". Man kan naturligtvis också ha trevligt över matstunden, men först och främst skall näringen in i systemet. Vi går aldrig och tar en fika. "Skall vi gå på kaffe?" kan vi fråga. "Gå på kaffe?", vilket märkligt uttryck. Hur som helst så verkar vi betona själva inmundigandet i Finland, men svenskarna understryker själva mötet, fikan. Jag vill förövrigt få sagt att det är med en stor glimt i ögat jag skriver "vi i Finland" eller "svenskarna". För det första vill jag inte utge mig vara någon expert på dessa två länder och deras likheter samt skillnader, för det är jag inte. Jag är bara en finlandssvensk på upptäcktsfärd i Sverige, ett mumintroll i en allt för stor dal med fikande Pippi Långstrumpor och Bamsen. Framförallt har denna praktik lärt mig både hur typiskt "svensk" och "finsk" jag är, jag tror man kan bli en supermänniska om man plockar de bästa russinen ur bägge bullar. Åtminstone har min förståelse och respekt ökat för bägge länderna, i synnerhet för Finland. Distansen gör gott. Fikan är också god.

Nå, nu har jag spårat ut tillräckligt. Jag åker förresten spårvagn varje dag till teatern, roligt va? Så jag skall nog avrunda och tacka för er tid. Brukar ni fika? Eller kanske hänger ni i kafferep dagarna i ända. Jag lovar att rapportera så fort jag hittar mitt "Café Balzac" här i Göteborg. Jag har kollat in några aspiranter redan.
Adjö.

LimboBimbo & lonkero

Nu sitter jag här på Helsingfors-Vanda flygfält. Dricker en lonkero, det vill säga en long drink (haha) och upplever mig finnas i ett tidlöst rum. Jag är inte i Finland, jag är inte i Sverige. Inte på väg någonstans eller ifrån något. I ett limbo. Mitt plan borde ha lyft för snart en timme sedan, men på grund av något fel i det internationella incheckningssystemet Amadeus som bland annat Finnair använder kan inte mitt plan lyfta. Bitter kan jag skåda Norwegians och SAS plan accelerera iväg där ute för att sedan lyfta från den finska marken. Jag får en impuls att smyga ut på fältet och ta mig till ett flygplan med rysk text på och flyga till St. Petersburg. Jag tror jag avstår. Nu meddelar en röst som låter som Johanna Tukiainens att Finnairs plan till Paris är kraftigt försenat. Bra att också andra får lida. Nå nej.

Om och när mitt flyg tar mig över Östersjön, genom södra Sverige till Göteborg inleder jag min fjärde vecka där. Ännu känns det spännande. Min lägenhet känns ännu som ett palats, exotiskt, men bekvämt hemvant. Fast just nu är det inte särskilt palatslikt. Detta beror på den enkla orsaken att regissören på Göteborgs Stadsteater som jag jobbar med bjöd hem hela ensemblen på sushi- och vinkväll dagen innan jag skulle flyga till Helsingfors. Sushin var utsökt, vinet flödande och sällskapet fenomenalt. Kvällen blev överraskande lång och jag rätt så glad, vilket resulterade i att jag vaknade kl.07.35, det vill säga 1 h 25 min innan mitt flyg från Landvetter Airport skulle avgå. Efter högljudd panik, påklädning, allmänt "omkringslängande" av saker och nödsamtal efter taxi (tacka vet jag möjligheten att checka in via e-posten!) hann jag i god tid till flygfältet. Men jag såg ut som ett terrordåd. Dock var jag fiffig nog att gömma mig i min kappas höga pälskrage och beklä huvudet med en massiv pälsmössa. Min utstyrsel kunde beskrivas som en blandning av finska vinterkriget samt modern rysk medelklass. Märkligt värre!

Jah, det är väl dags att avrunda och flyga iväg mot en ny vecka och fortsatt forskning på teatern och i Göteborg. Dessvärre och roligt nog är jag tillbaka i Helsingfors redan nästa fredag. Skall göra ett intressant jobb då och det är ju alltid fint att få tid att umgås med nära och kära(ste). Livet är allt spännande just nu. Många fina människor i mitt liv! Låt om oss återkomma snart. Pekka Haavisto for president!

Kyss, Ctrandberg. 

I väntan.

Plaisanterie

When you want to be artsy you express it in French,

when you try to be ironic you say it in English.

När man skriker det på finska är det sant.
Suomessa puhutaan suomea!

Mitt Göteborg - Begynnelsen

Imorgon, på måndagen, har jag varit i Göteborg en vecka. Denna vecka känns som en månad. Mest på grund av denna löjligt intressanta produktion jag medverkar i. Låt mig alltså en gång för alla klargöra att jag nu bor i Göteborg av den anledningen att jag fortsätter min praktik (som är en del av mina studier på Teaterhögskolan i Helsingfors) på Göteborgs Stadsteater. Jag medverkar i teaterns uppsättningen av en dramatiserad version av Michal Witkowskis bästsäljande roman Lubiewo som har premiär på stora scenen 30.3. Den kommer jag nog skriva mycket om i vår!

Teatern har dessutom ordnat ett fantastiskt boende för mig. En egen stor etta vid ett lugnt och vackert naturparkområde, en kort spårvagnsresa från teatern och stadskärnan. Jag trivs verkligen i mitt nya hem.

Här kommer nu ett bildrikt inlägg från den gångna veckan. Igår var jag inne och vandrade en stund i stadens centrum, så har inte sett staden ordentligt än, dessvärre vandrade jag även in i några klädaffärer och kom inte tomhänt ut. Dessutom kom jag hem med 1 ton mat. Framförallt fylldes påsarna av avokado, ostar, diverse fiberrika produkter, lax och frukter. Jag ser också verkligen framemot att motionera i och upptäcka Delsjö-området som alltså är parken jag bor intill och som jag i förbifarten upptäckte på en förmiddagspromenad igår. 

Göteborgs Stadsteater, en makalös konstruktion i tegel från år 1934. Här ser vi "baksidan",
där de som jobbar i huset stiger in och ut.

En expanderad teater.

Premiär 30 mars av Lubiewo - Kärleksön.

Här ser vi hela karaktärsgalleriet uppskissat. Jag figurerar på fem av teckningarna.

Höghusen och hela området andas harmoni (läs: pensionär).

Det finns risk för att jag blir "grannen i Beck"

Natthörnan.

Mon dieu, min diet! "Kolibrie" som namn på en brieost är så genialt och töntigt att det gör ont.

Salongen. Här tar jag emot. Välkommen.

Efter omfattande kritik från moder och vänner har jag skaffat mig två värmande huvudbonader.

Pampig granne.

Nya solglasögon. Relevant inköp.

En fin lokal vän.

Här fortsätter alltså min resa. Hösten i Stockholm var otrolig och lärorik. Framförallt på grund av Stockholms Improvisationsteater och de fina människorna jag mötte och jobbade med där samt det fina hemmet på Reimersholme som jag delade med två tuffa brudar i lyxförpackning. Jag väntar med iver och spänning på denna vår som jag tror att blir utmanande, tuff, intressant och givande. Givande både privat och professionellt.

Nu kör vi, eller som vi säger i Finland: Mä paan menee!