Framsteg och finnar

Nu går det undan på Göteborgs Stadsteater. Förutom att Bibeln (just det, Bibeln) hade premiär med ära på stora scenen förra fredagen flyttar vi, Lubiewo-gänget in på stora scenen nästa vecka. Vi har repeterat sedan 10.1 i stora repsalen, som är stor nog, men trots det har vi saknat 8 meter i verklig scenbredd för att inte prata om scendjup. Kommer nog att vara en smärre chock att ställa sig på Stadsteaterns enorma scen. Den dagen, den sorgen. Äsch, jag ser fram emot det! På onsdagen hade vi genomgång av första akten och idag kör vi den andra. Det var otroligt positivt att se första akten som en fortlöpande helhet. Färdiga är vi inte, men på god väg. Premiär 30 mars. Dessutom hade jag tid på kostymateljén igår. När man ser sina rollers dräkter hänga på ett räcke förstår man hur många de är. Och hur olika de är. Spännande.

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta och mena det, men jag trivs på gymmet. Jag njuter av att sitta i en svettig sal och träna. Jag som så hatade det, tyckte det var vidrigt och underligt. Motion och kroppsvård är ju att i äkta Rousseausk-anda springa på daggfuktiga ängar med blommor i håret. Nå ja. Igår besökte jag gymmet mitt på dagen, vilket innebär att det inte var mycket folk där och de få skrotlyftande individerna som tagit sig dit var hurtiga gubbar. Och så jag då. Efter ett svettigt och intensivt pass gick jag dessutom upp till simhallen och agerade gädda i bassängen. Skönt så det förslår!

En frusen kanal och ett fruset lejon.

Själavård är en stor cappuccino, röda byxor och en artikel om Charlotte Perrelli.

En annan filur som gör framsteg här i Göteborg är våren. En natt av regn och rusk spolade så gott som helt och hållet bort den lilla snö som fallit över staden. Igår sken solen som om världen skulle upphöra idag. Vi får se hur det går. Med den här farten är det högsommar om en månad. Nja, men lite. Nästan. Om inte världen går under alltså.

Sist, men absolut inte minst kan jag berätta att jag har en tvättäkta finne på besök denna helg. Eller han kanske stannar en vecka, för evigt. Den jäveln köpte nämligen bara en enkelbiljett. Det är faktiskt väldigt trevligt! Jag har i och för sig varit flitig med att flyga hem under min korta tid här, men en liten hemlängtan lever jag konstant med, framförallt efter mina nära och kära (slasket som hör den finska våren till intresserar mig icke). Så det är ju mer än trevligt om Finland (minus slask) kommer hit också. I bästa fall får vi sällskap av ytterligare en finsk medborgare imorgon. Vi skall äta gått, skvallra, se Melodifestival och värna om varandras nio liv. Jo, vi är nämligen katter. Förstås. Skönt att få prata finska också.

Nu blir meningarna kortare och innehållet innehållslöst så jag avslutar detta inlägg och önskar alla en harmonisk och drömlik helg. Punkt.

Kanske något för mig och min finska gäst?