Comeback with Crumbs!

Har snart inte bloggat på 10 dagar. Vilken bloggskam jag känner! Nu följer en kort serie med korta inlägg om det viktigaste som försiggått under denna bloggtystnad. Jag har helt enkelt överväldigats av alla göromål och trots att jag tycker om att blogga och vill skriva regelbundet så har det ändå hamnat lågt på listan av prioriteringar. Jag är nämligen på slutrakan med att äntligen bilda min egen firma!

Här kommer dock ett inlägg jag skrev, men inte hann publicera, förra veckan om det häftiga besöket vi hade på teatern!

Det har minsann varit en hektiskt vecka. Kurs, workshop, flytt, gästspel och föreställning. Nu sitter jag i foajén på teatern, suger på min femte Fisherman's Friend och känner stor press inför att skriva detta inlägg. Kommer det vara bra, underhållande, smart och fint, det vill säga att jag satt upp alla de spärrar man vill komma ifrån när man improviserar. Aj aj. Förutom dessa känslor av pretention känner jag köld! Ytterdörren har stått öppen på vidgavel mot Sigtunagatan hela dagen. Orsak: surströmming. Stockholms Improvisationsteater hade äran och glädjen att ha besök från Kanada av en två-manna improvisationstrupp, Crumbs. Med på sin turné hade de även Dj Hunnicut. De höll en workshop för oss på teatern, spelade både en föreställning med oss och sin egna föreställning. Det var ett väldigt lärorikt paket för mig. Under workshopen, som kanske inte helt överraskande handlade om improvisationsteater, kunde jag dra många paralleller till hur jag tidigare jobbat med en dramatisk text, med en scen i ett skrivet drama. Vi gjorde scener långsamt och medvetandegjorde oss själva om att varje liten nyansskillnad i fysiken eller replikeringen påverkar publikens tolkning av vad som försiggår och förhoppningsvis även din motspelare om denna verkligen lyssnar. Insåg att jag både saknar undervisningstillfällen och att gå kurser, samtidigt som jag tycker det är fruktansvärt skönt att "ta paus" från skolan.

Bägge föreställningarna gick bra, även om det var verkligt utmanande att vara sju stycken improvisatörer samtidigt på scenen. Andra akten blev dock väldigt fin tycker jag själv. Vi bad publiken om ett ord som skulle fungera som inspiration för andra akten, "bubbels" fick bli vår inspirationskälla. Ja just det, jag glömde ju säga att vi spelade på engelska. Också det ett utmanande element, som man ändå rätt snabbt kommer över. Crumbs egen föreställning var ett mästerprov på språklig elegans och samspel. Det fanns något filmatiskt över deras spelstil och de världar de skapade. Fast samtidigt saknade jag något. En dimension som jag i synnerhet uppskattar här på teatern är förmågan att så väl ge utrymme för och leva ut de tragiska och komiska svängarna. Med Crumbs kunde jag uppleva att det blev väldigt jämntjockt, pratigt fast det var smart och mest av allt enbart underhållande. Men också underhållning behöver djup och kontraster för att hålla i längden. Crumbs-duons språkliga genialitet och tekniska mästerlighet kan man dock inte hylla tillräckligt. Emellanåt glömde jag faktiskt att jag tittade på improviserad teater, de var för samspelta för att det skulle vara sant. Detta anser jag både vara bra och lite tråkigt. När jag ser impro som åskådare uppskattar jag de där små stunderna när man som publik ser att ingen på scen har en jävla aning om vad som försiggår, förutsatt att det handlar om ett kort ögonblick, inte en hel akt. Det är magsikt och fascinerande att se en människa som försöker läsa en situation och hur denna sedan organiserar sitt eget varande kring det den ser. Sådana stunder lovar åtminstone jag bjuda på under våra föreställningar på Stockholms Improvisationsteater av En lysande idé! Kom och se oss, eller dö bittra, fula och fantasilösa!

Med dessa stora ord och en bild på veckans praktikantgosse säger jag tack för er tid och varsågod för mina ord. Vilket fint och fungerande förhållande vi har, kära läsare!

"Det sanna intellektet är dolt bakom den tomma blicken", Platon

Coemeterium, autumnus et sciurus vulgaris

Begravningsplats, höst och ekorre. Dessa tre njöt jag av en söndag hemma i Helsingfors för inte så länge sedan. Har ju rest hem ofantligt många gånger och nu känns det rätt skönt att vara i Stockholm, väldigt skönt. Fast samtidigt har jag en god, många goda, orsaker att åka hem också. Och Helsingfors är också en vacker stad. Gravgårdar är också vackra. Ett fridfullt dödens monument, samtidigt fullt av liv. Begravningsplatserna är de enda miljöerna i urbana områden där människan besinnar sig, låter bli att skrika och breda ut sig. Därför håller de minsta och skyggaste små tingen till här, bland de dödas gravstenar och de tunga monumentala granarna. Döden må vänta oss alla, men den kan inte ens hålla livet borta från sin egen innergård. Här kommer ett bildkalas från Malms coemeterium i den finska huvudstaden. Hösten är här på allvar och den är skön.

Hösten är min favoritårstid. Så det så!

Vägen till evighet.

Begravningsplatser kan vara rätt ångestfyllda.

Små vänner

Det gäller att ha rätt teknik för att locka till sig gravgårdens levande invånare, italienskt bröd och ett leende

Bon appétit!

Stående bord.

Kurre var helt oberörd då jag berättade att man förr i tiden använde ekorrskinn som betalningsmedel. Nu vill ju Timo Soini & co. byta ut euron och återgå till det gamla goda systemet...

Jag önskade gå hem, men mitt sällskap vägrade. Smådjurssjukan.

Från och med imorgon kommer jag passera denna port varje dag resten av hösten och den begynnande vintern. Flyttdags.

En vanlig syn denna höst. Flygvärdinnor, Arlanda, euron och kronor, tidsskillnad, tack och kiitos. Ovanför molnen står allting still.

Premiären med "niv och naffel"

En lysande idé. Publikgenomdrag på torsdag utan publik: gick väldigt bra. Publikgenomdrag med publik på fredag: gick inget vidare. Premiär med fullsatt salong på lördag: gick fullständigt strålande! Själv var jag på scenen torsdag och fredag, men på lördagen hade jag glädjen och äran att sitta i publiken och njuta av föreställningen. Extremt sällan man får se sin egen föreställning från publiken. Otroligt lärorikt. Jag tror det alltid är nyttigt att se föreställningen man medverkar i utifrån (sällan är det ju möjligt), man ser nya saker ur ett annat perspektiv och förstår vad som fungerar och vad som inte gör det.

 

 

 

Stpckholms Improvisationsteater - Så föds en lysande idé

Jag är verkligen uppriktigt tagen av mina medimprovisatörer. Scenen stod i brand hela tiden. Det skall den göra. Det var fruktansvärt roligt, men också rörande och tragiskt. Vi såg allt från en rättegångsscen med stulet godis och barnamord som blev en symbolisk liknelse för Juholtprocessen till ett lätt sinnessjukt och sockerfobiskt kollektiv. Och jag gillade starkt den enkla estetiken. Och snyggt ljus! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot denna spelperiod. Det är utmanade, skapande, lärorikt som människa och skådespelare samt fruktansvärt roligt! Jag står på scen igen denna fredag och lördag. På fredag får jag också finbesök från Finland, professor och röstpedagog (och mentorer) från Teaterhögskolan i Helsingfors kommer. Spännande! Kom för Guds skull och kolla! Biljetter här.

Frukta ej! Är det så att ni tycker våra idéer är fruktansvärt dåliga, så finns det en nödutgång!

"Perkela, saatana, kakara, makkara. No ska vi nolla med niven"! (= djävuln också, satan, bastard, korv, nu skall vi knulla med kniven). Ni kanske undrar varför jag säger just så. Haha. Förhållandet mellan Sverige och Finland är ju minst sagt intressant och framförallt besudlat av en massa fördomar åt vardera hållen. "Ruotsissa kaikki on homoja", alla i Sverige är jävla fjollor, man diskuterar allt i en evighet till gränsen av handlingsförlamning, alla är fisförnäma och tycker allt är sååå härligt. I Finland är alla alkoholiserade, svär, skrattar aldrig och det är obligatoriskt med minst ett knivslagsmål per dag. Jag tror alla, finnar och svenskar, kan känna igen sig i dessa fördomar, d.v.s. att man möter dem när man besöker respektive grannland. De är ju verkligen fördomar dragna till sin spets, men likt de flesta fördomar är de inte heller helt dragna ur de blå, det är bara det att de verkligen är ljusår ifrån hela sanningen och dessutom alldeles lösrykta ur sin historiska och kulturella kontext.

Det verkligt absurda uppstår i att vara det finlandssvenska offret i kulturkrocken Sverige-Finland. Dessa två länder är ju fast i varandra, fysiskt alltså, och en gång har de varit ett, d.v.s. Finland var en del av Sverige. Det finns mycket som är gemensamt, det nordiska arvet (som enligt mig snarare förkastas än förvaltas väl i Finland), men större och fler är nog olikheterna mellan våra länder. Där Sverige är en gammal och ansedd monarki är Finland en väldigt ung republik, brådmogen, men ännu sökande efter sin nationella identitet. Som finlandssvensk (ett begrepp som skamligt få svenskar förstår sig på, nästan så att jag kunde skriva ett eget blogginlägg om det) får jag höra alla klassiska skämt om finnar. Med alla nya svenska bekantskaper måste man liksom jobba sig igenom detta lager av vitsar om knivar, vodka och sauna. Denna parodi på urfinnen. Det finns absolut inget urfinskt i mig, varken i min mammas eller pappas släkt (inget särskilt Sverige-svenskt heller i och för sig). Jag har en bra finska för att jag som barn hade finska vänner på min hemgata. Så jag kan skratta några gånger åt skämten, men inte om jag märker att människan jag pratar med på något sätt ändå anser att det är sanningen om Finland och finnarna. Då tycker jag mest att min svenska samtalsparter visar sig både socialt inkompetent och obildad. Däremot kan jag skratta extremt mycket åt dessa fördomar då man verkligen ser dem som de är, alltså fördomar, då man snarast skrattar åt det absurda i att tro att ett helt land verkligen är så. Så är det ju verkligen mycket som inte står rätt till i Finland, verkligen (!), och det tragiska/komiska är att man i Sverige är extremt bra på just de punkter som är Finlands svagheter. Men Sverige är inte perfekt och att vara tillfälligt bosatt här medför ju att detta är en spännande resa för mig. Jag är helt enkelt inte tillräckligt insatt och benägen till objektivitet när det gäller att granska Sverige.

Välkommen till Finland? Hur skulle den ultimata nidbilden av Sverige se ut? Kommentera!

Hur som helst så är det ju också fruktansvärt roligt att leka och laborera med fördomar, inte minst på scenen. Och de är så tacksamma, för alla kan förhålla sig till dem. I Finland äter vi ju med "niv och naffel". Hahahaha, jag dör av skratt!

Det blev ju även premiärfest på lördagen och min fina blivande rumskompis kom med och festade till det. Vi gick sedan ut och dansade, kl.6 kom jag hem. På söndagen var vi till Reimersholme dit vi skall flytta (jag och två tjejer som jag känner från gymnasietiden) och fick nyckel och info. På onsdag flyttar vi in! Reimersholme är verkligen en liten paradisö, fruktansvärt vacker och nära till allt. Jee!

I bakgrunden anar vi underbara Reimersholme, i förgrunden: en finne jag skall bo med.

Tankar om skönhet, komplex och materialism

Rubriken lovar mycket. Vill börja med att säga att jag inte kommer med en intressant, samhällskritisk analys om våra skönhetsideal och konsumtionsvanor. Nog för att jag tycker de borde diskuteras ännu mer, men just nu kan jag inte komma med något välformulerat och koncist. Här kommer alltså tankar.

I Stockholm är folk snygga. Liberté, égalité & fraternité har ersatts av skönhet, hälsa och stil. För en människa som bryr sig mycket om sitt yttre är detta en utmaning. Jag har ett mycket kluvet förhållande till mitt utseende. Efter att jag avslutat mina gymnasiestudier öppnade jag min garderob en gång och blev chockad. Vems är dessa kläder? De kan inte vara mina. I mina skjortor och byxor såg jag framförallt ett stort behov att passa in, att vara "rätt" klädd, snyggt, men osynligt. Idag är det andra bullar. Istället för att försöka dölja det som är karaktäristiskt för mig, min kropp och mitt sätt, framhäver jag det. Jag är en smal gosse. På tok för smal för att passa in i den "mainstreama" mansbilden. Ja, jag är en man fast jag inte är en biff. Träning och styrka är viktigt för mig, men jag känner inget behov att understryka att jag är en hane genom att beklä mig i en muskelskrud. Tycker inte alls det är fel att göra det, men jag tror det är bra för alla att bli medvetna om varför man vill se ut som man gör om man aktivt försöker påverka det åt något håll.  Jag är nöjd med min kropp och älskar Stockholm för att dess klädaffärer har kläder i storleken XS även för män. Min stil är ytterst ombytlig. lband extravagant, påkostad, avklädd, konservativ, maskulin, feminin, svart, färggrann, enkel, ungdomlig, gammaldags. En sak som min klädsel dock alltid är, är: övervägd.

Jag har lagt fruktansvärda summor på kläder. Det går inte att förneka att jag är ett lättlurat offer för varumärken. Ännu är jag inte en så utvecklad finsmakare att jag bara går till vissa designers, men nog lockas jag av märken. Inte för märkets skull, utan för att märkeskläder har betydligt intressantare plagg än de billigare kedjorna och ofta en viss linje som de genom lyckad marknadsföring får en att tro att är personlig och just skapt för mig.

Mitt ansikte orkar jag inte gå in på. Det skulle kräva en blogg för sig. Ibland dissekerar jag det i mina tankar och ibland tycker jag det är perfekt precis som det är, för det är jag. Jag kan vara Jussi Halla-Aho (jämf. Jimmie Åkesson) eller Moder Teresa när det gäller mitt utseende. Kluvet.

Ibland känner man sig bara så fruktansvärt ful och oattraktiv och då hjälper det inte att man finns mitt i centrum i en stad där även de fula är snygga och de dåligt klädda är trendiga. Detta var fallet igår i Stockholm. Min näsa stod krokig och konstig i mitt fåraktiga ansikte, min hud var lika fin och slet som bottnen i en kastrull där gammalt malet kött bränts i botten. Vinden vanskapade min frisyr, jag frös och svettades samtidigt och var för trött för att höja min ögonbryn så att jag ser ut som en vanlig människa och inte någon misslyckad variant av en neandertalare med för mycket hud i ansiktet. Det var inte min dag med andra ord.

Lite vackrare kände jag mig när jag visste att jag införskaffat vackra kläder på Topman  (älskar den affären, fantastiska kläder och skäliga priser) och riktigt dum kände jag mig när jag steg på buss 53 på Vasagatan och fick syn på en gubbe. Han var klädd som en äkta äldre, stockholmsk herreman, med hatt och promenadkäpp. Han satt, extremt krokig i ryggen, och talade engelska i sin mobil. Jag föreställde mig att hans samtalspartner var en äldre dam, lika stilig som han själv. Samtalet var riktigt flirtigt. Han var vacker, inte för att han var välklädd, utan för att han var en människa. Han var en människa för att hans klädsel kunde vara rakt från 1800-talet, hans mobiltelefon var röd och han pratade som om han vore nykär. Han bekräftade inte min bild av hur en gammal gubbe på en buss skall vara. Då kände jag mig dum. Varför lägger jag så mycket tid på att bara tänka på utseendet och vad jag borde ta mig till för att förbättra det. För att inte tala om all den tid och alla de resurser jag lägger ner för att göra något åt det. Patetiskt. Sann skönhet för mig är bland annat när människor bjuder på sig själva, med ett barns självklarhet, säger "hej, här är jag" med hela sitt väsen. Stockholms gator, också Helsingfors, hela världens gator är fulla med människor som inte säger någonting alls med sitt väsen, jag ser dem inte. Jag ser snygga, dyra, perfekta och vackra ytor, jag ser iPhone, Armani och höstens frisyr, men inte så mycket mer. Varför vill jag vara en av dom?

Jag älskar nya kläder.
De får mig att känna mig vacker.
Jag vill se ut som pojkarna i katalogerna och på varhusens väggar.
Om jag köper dessa skjortor blir jag snygg.
Blir jag snygg, ja då blir jag accepterad.
Då får jag jobb, kärlek och vänner.
Då kan jag bevisa att jag har lyckats.
Då blir jag lycklig.
GAME OVER

Skriv! Premiär!

Nu har jag sagt "oj" och "voj" av och an. Har påbörjat flera inlägg och inte slutfört dem. "Det skulle jag ju skriva", "det här är en bra tanke","detta måste jag visa". Har hållit på så där och gått i lås. Nyt riittää, som man säger i Finland. Nu skriver jag helt enkelt om det som är aktuellt.

Stockholms Improvisationsteater presenterar: En lysande idé

"Det här är föreställningen där Sveriges mesta och bästa improvisatörer vänder ut och in på sina hjärnor och skapar ett flöde av lysande idéer. Idéer som sedan väljs eller ratas inför publikens ögon. Allt till rungande applåder och hejarop – för idérikedom ska hyllas och premieras. Helena Lindegren, Therese Hörnqvist och Helena Zetterman lovar att bjuda på skratt, infall, sång och dans. Per Gottfredsson, Johan Humlesjö och Janne Berg lovar att bidra med sin erfarenhet, livslång nyfikenhet och en aldrig sinande lekfullhet. Christoffer Strandberg lovar finskt, underfundigt och nytt. Kettil Medelius lägger in oväntade musikval, vinjetter och rock som kommer att överrumpla improvisatörerna.
Varmt välkomna till föreställningen ”En lysande idé”!"

Så skriver vi om föreställningen på vår hemsida. Haha, jag känner att jag främst kan relatera till och leva upp till att jag är "underfyndig". Får väl försöka vara lite finska också. Hur som helst så ser jag verkligen fram emot att få börja improvisera med publik. Jag ser framemot att överhuvudtaget jobba på golvet. Jag har ju mina kandidatår på Teaterhögskolan i ytterst färskt minne, då man fick jobba praktiskt "på golvet" med skådespeleri varje dag. I sommar låg en stor del av mitt fokus på allt det som skulle hända kring själva föreställningen och skådespelarnas arbete, då jag var producent för Skärgårdsteatern. Så jag känner mig extremt sugen på att helt hänge mig till det sceniska arbetet med improvisatörerna här.

Idag och imorgon har vi publikgenomdrag på teatern. Kan inte vänta på att börja! På premiären är jag inte med på scenen, vi är nämligen endast fyra improvisatörer åt gången på scenen varje föreställning, men fler som medverkar i produktionen. Jag är med nästa vecka och veckan efter det. Kan nog inte föreställa mig ett lyxigare läge, att få gå finklädd på sin egen premiär och njuta av föreställningen med publiken! Hihihi.

För biljetter, klicka på länken däruppe!

Igår följde jag med på ett gig som två improvisatörer och en fantastisk musiker gjorde på Teaterskeppet. Det har varit extremt intressant att följa med dessa "teater för jobbet" tillställningar. Hur gör man för att samla en publik i just detta utrymme, denna sal, detta rum. Och det har varit ytterst upplysande att sitta med bland publiken för att också se hur teaterns upplägg tas emot. Det blir alltid mycket skratt, ett igenkännande skratt, publiken känner igen sin arbetsplats, sina kollegor, sig själv i de scener improvisatörerna skapar. Däri ligger teaterns förtjänst också. Jag tror det är väldigt utvecklande att bli medveten om sig själv som yrkesutövare, ta ställning till sin yrkesroll och bli medveten om jargongerna på sin arbetsplats. I bästa fall får man inte bara en ökad förståelse för sina kollegor/chefer eller arbetstagare och en bättre kommunikation, utan även ett bättre resultat när det kommer till den slutprodukt arbetsplatsen producerar. Jag är övertygad om att människor som mår väl också gör bättre ifrån sig, om man nu skall ta till produktivitets tänket.

Annat aktuellt i mitt liv: jag har utseendekris, jag flyttar nästa vecka, jag flyger INTE till Finland fören i november, jag har fina (nya) kläder, jag bör sova mera, jag skall bli bättre på att umgås med intressanta människor i Stockholm och sitta mindre framför datorn och fixa OCH/MEN blogga mera och bättre. Så.

Blev nyss utslängd från teatern och tvingad att gå på lunch. Jag vill ju behålla min praktikplats så jag gjorde som de sade. Upptäckte ett underbart café, alldeles kring hörnet här i Vasastan. Caffé Como. Mmmmmm. Gott!

Dagens lunch: obskyr men läcker paj, mozzarella-tomat-sallad och en mustig tomatsoppa med feta och bacon.

Caffé Como, charmfaktor: hög

Svepte i mig en liten tiramisu, dagen till ära

Ingenting klockan fyra

Detta är ett inlägg jag helst inte hade skrivit. Men nu gör jag det. Vaknade plötsligt mitt i natten, eller ja, klockan visar 03.53 i skrivande stund.

Idag har jag tänkt så mycket att mitt huvud imploderat. Framförallt har jag blickat tillbaka genom att gå igenom hundratals meddelanden i min telefon och min inbox på facebook. Så många minnen, så många människor. Kanske är det därför jag ligger i min säng och skriver. Händer detta er ibland? Vaknar ni mitt i natten med en känsla av att ni är mitt i en tanke? Det kändes så för mig just, att jag vaknade just när jag höll på att förstå något stort, eller åtminstone viktigt, medan jag sov.

Känner ingen ångest denna tidiga vakna timme. Nog någon slags oro. Anxiety, är ett bra ord.

Det är bra att skriva, att skriva av sig. Sedan kan man ju undra om man måste publicera det på webben. Jag gör det nu. Må detta vara ett inlägg för alla de sömnlösa, för alla som ibland snubblar i sitt eget huvud och för alla som finns mitt i livet.

Nå ja. Några meningslösa meningar klämde jag fram. De känns ändå konstigt meningsfulla för mig.

Teori: ingenting = allting minus de stora orden.

Nu släcker jag lampor och dator. Och mig själv.

Det var en gång.

Det var en gång en tant. Hon hette Solveig. Mest av allt var Solveig rädd, konstant orolig. En konstant oroad tant. Hon bodde i en trång tvåa på bottenvåningen i ett grått hus. Grå fasad, grå trappuppgång, gråa grannar bakom gråa dörrar. Till och med vädret var egendomligt nog alltid grått kring det gråa huset, fast det var sol annanstans i staden.

Solveig var en av de där tanterna som man antar att bor ensam med fem katter. Ensam var hon, hade alltid varit, men fem katter hade hon inte. Hon hade ingen katt alls. Övervikt hade hon däremot rikligt av. Det går inte att kringgå det, alltså säger jag det rakt ut, Solveig var tjock. Håret var mörkgrått och långt, fastsatt i hästsvans. Kläderna var gamla och färgerna slitna, som om de en gång haft granna pastellfärger, men sedan legat och surnat i vatten i åratal och bara blivit bleka men med aningar om sina forna färger. Det knakade när Solveig gick. Hade man varit med henne i lägenheten när hon vankade fram på sina stela höfter hade man inte kunnat säga ifall det var golvet eller Solveig som knakade. Ingen vet. 

Solveig Nilsson, 66 år, pensionerad, ensam och instängd. I fem år hade hon ägt en mobiltelefon. I tre år hade hon inga nummer, inga kontakter i dess telefonbok, men då husets gårdskarl lade upp sitt nummer på anslagstavlan i trappan fick Solveig sitt livs första telefonnummer. Detta firade hon med att köpa en bullalängd, en av de dyraste dessutom. Hon föråt sig dock på den och hade ont i magen en vecka framöver.

Solveig kände ingen och ingen kände henne. För det mesta såg man inte ens henne. Hon var en av de där människorna som man passerar i parken, går förbi i butikskön då hon är för långsam, irriterar sig på på spårvagnen då hon tar för mycket plats, men omedelbart glömmer, som om hon bara försvann. Solveig var medveten om att hon var en sådan människa. Ibland dröjde någon med blicken på henne, då blev hon stressad och började svettas, även om blicken bara varade i 3 sekunder. Kvarterets barn såg henne nog. Solveig själv antog att barnen som brukade leka i den nedgångna lekparken på gården kallade henne för "feta kärringen i 13 A", men sanningen var att dessa små pojkar, alla med invandrarbakgrund, hyste en viss vördnadsfull respekt för hennes gestalt och kallade henne, tyst, viskandes, för "damen med den tomma blicken". Mitt i prick. Solveig var damen med den tomma blicken. Man kunde tro och lätt tolka det som att Solveig var en ledsen person, deprimerad i sin ensamhet. Men så var det inte. Hon hade alla förutsättningar att tycka att livet är meningslöst, till och med värdelöst. Det gjorde hon inte. Hon kände ingenting. Hon iakttog, men såg ingenting på riktigt.

Kaffe var ett rött snöre i den tjocka tantens tillvaro. Det fanns en stor trygghet i att lunka fram till kaffekokaren, rigga den efter samma handlingsmönster som alltid och så sätta sig vid köksbordet på stolen närmast fönstret och höra det bekanta suset från kokaren ta vid. Promenaderna hon företog sig var också viktiga. De gav henne en känsla av att hon var i kontakt med omvärlden.

En söndag, det var lite varmare än vanligt, tog hon till höger vid det andra vägskälet i parken där hon brukade promenera. Annars brukade hon alltid svänga vänster just där. Hon log en stund åt sin spontanitet.

Då hon passerade en stor ek, vars grenar hängde över parkstigen hörde Solveig en plötslig duns.  Hon tänkte att den kanske inte var verklig, men tyckte den var så kraftig att hon nog borde vände sig om för att se efter vad ljudkällan kunde vara. Då hon vände sig om var det första hon reagerade på kindben. En smal, avlång varelse stod och betraktade henne intensivt och utan att hon hann reagera tog varelsen ett språng fram till henne och styckade Solveig med en lång, sylvass beskärare.

Stora symmetriska köttklimpar, det som en gång varit Solveig lastades prydligt i en behållare. Varelsen äntrade farkosten och lyfte från marken. Ingen i parken hade sett något. En passagerare på Norwegians flyg från Oslo till Helsingfors tyckte sig se en stor fågel när varelsens farkost passerade flygplanet i hög hastighet. Men det var allt.

Så försvann en tant som faktiskt aldrig fanns.

We come in peace? Pieces of meat?

 

Du milde tid!

Rubriken har ingenting med själva inlägget att göra. Bra, nu är det sagt, då kör vi.

Detta inlägg som snarast skall betraktas som en systematisk presentation av delområden som inom en snar framtid kommer att få egna inlägg. Underrubrikerna är följande:
- Veckoslutet
- Teatern
- Ctrandberg entertainment

Veckoslutet
Efter repetitionen på fredagen, packade jag min smala kropp mellan två välfyllda väskor och klampade iväg mot Karlbergs tågstation i mina coola vinterboots. Åkte tåg till Arlanda, trött som en padda efter ca 3 h sömn och flög som en lärka till Helsingfors. Nu har jag redan flugit några gånger och minsann, denna landning var hittills den intressantaste. Kaptenen bjöd på en extremt brant vändning ca 200 m ovanför Vanda och strax därefter damp vi ner på landningsbanan och studsade fram med ljusets hastighet. Lite obehagligt. Lite upphetsande...
Väl framme i staden möttes jag av en söt surpuppa, hihi, som tog mig på middag. Vi åt med aptit och var nöjda. Sedan blev jag surpuppa för en stund, jag skulle ju köra oss hem! Nå, bilen fick stå och efter varsin Fazerina Coffee (gott!) gick vi med lätta, busiga steg genom den kalla höstnatten, in mot stan. Vi hittade fram till södra Helsingfors mesta och bästa lokala bar, Amigo, där vi fick sällskap av en skönhet utan like. Vi drack vin och pratade om allt. Så.
Mera om veckoslutets bravader kommer i ett senare bildspäckat inlägg. Tänk er gnagare och gravgård!

Vem är han?

Vad gör han?

Teatern
På Stockholms Improvisationsteater går det undan. Kurser, företagsjobb och repetitioner inför vår kommande föreställning En lysande idé. Jag drar själv alltså en baskurs i improvisation på måndagar, fem måndagar har gått och fem återstår. Det är fruktansvärt spännande, lärorikt, krävande och härligt. Gruppen jag drar kursen för består av motiverade, intresserade och fina människor med olika bakgrunder och förutsättningar. Min slutsats är att varenda människa borde syssla med improvisation, åtminstone i denna kultur, speciellt i Finland, extremt i synnerhet i Finland! Mera om detta!
En lysande idé är alltså en improviserad teaterföreställning i två akter med olika upplägg. Vi är alltid fyra improvisatörer på scenen och en charmig musiker finnes också på plats. Repetitionerna har varit otroligt uppfriskande, mitt skapande behöver improvisation, det påverkar kreativiteten på andra plan också. Mera om detta!

Fast vi är en improvisationsteater är det helt okej att ni planerar ert besök till oss, eller så kommer ni bara spontant, hur som helst, hjärtligt välkomna!

Ctrandberg
Länge har det varit min plan att grunda ett eget enmansföretag. Detta för att göra all byråkrati med löner etc. kring mina egna uppträdanden så enkel som möjligt och också för att få en skäligare skatteprocent. Detta är nu äntligen på gång. Mera om vad det egentligen är för uppträdanden jag sysslar med följer även senare. 

Hej!

Mest av allt önskade jag faktiskt bara säga hej och påminna mig själv och er om att jag har en blogg och att jag skall blogga, aktivt. Så hej!

Hejdå.