Begravningsplats, höst och ekorre. Dessa tre njöt jag av en söndag hemma i Helsingfors för inte så länge sedan. Har ju rest hem ofantligt många gånger och nu känns det rätt skönt att vara i Stockholm, väldigt skönt. Fast samtidigt har jag en god, många goda, orsaker att åka hem också. Och Helsingfors är också en vacker stad. Gravgårdar är också vackra. Ett fridfullt dödens monument, samtidigt fullt av liv. Begravningsplatserna är de enda miljöerna i urbana områden där människan besinnar sig, låter bli att skrika och breda ut sig. Därför håller de minsta och skyggaste små tingen till här, bland de dödas gravstenar och de tunga monumentala granarna. Döden må vänta oss alla, men den kan inte ens hålla livet borta från sin egen innergård. Här kommer ett bildkalas från Malms coemeterium i den finska huvudstaden. Hösten är här på allvar och den är skön.
 |
| Hösten är min favoritårstid. Så det så! |
 |
| Vägen till evighet. |
 |
| Begravningsplatser kan vara rätt ångestfyllda. |
 |
| Små vänner |
 |
| Det gäller att ha rätt teknik för att locka till sig gravgårdens levande invånare, italienskt bröd och ett leende |
 |
| Bon appétit! |
 |
| Stående bord. |
 |
| Kurre var helt oberörd då jag berättade att man förr i tiden använde ekorrskinn som betalningsmedel. Nu vill ju Timo Soini & co. byta ut euron och återgå till det gamla goda systemet... |
 |
| Jag önskade gå hem, men mitt sällskap vägrade. Smådjurssjukan. |
 |
| Från och med imorgon kommer jag passera denna port varje dag resten av hösten och den begynnande vintern. Flyttdags. |
 |
| En vanlig syn denna höst. Flygvärdinnor, Arlanda, euron och kronor, tidsskillnad, tack och kiitos. Ovanför molnen står allting still. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar