Comeback with Crumbs!

Har snart inte bloggat på 10 dagar. Vilken bloggskam jag känner! Nu följer en kort serie med korta inlägg om det viktigaste som försiggått under denna bloggtystnad. Jag har helt enkelt överväldigats av alla göromål och trots att jag tycker om att blogga och vill skriva regelbundet så har det ändå hamnat lågt på listan av prioriteringar. Jag är nämligen på slutrakan med att äntligen bilda min egen firma!

Här kommer dock ett inlägg jag skrev, men inte hann publicera, förra veckan om det häftiga besöket vi hade på teatern!

Det har minsann varit en hektiskt vecka. Kurs, workshop, flytt, gästspel och föreställning. Nu sitter jag i foajén på teatern, suger på min femte Fisherman's Friend och känner stor press inför att skriva detta inlägg. Kommer det vara bra, underhållande, smart och fint, det vill säga att jag satt upp alla de spärrar man vill komma ifrån när man improviserar. Aj aj. Förutom dessa känslor av pretention känner jag köld! Ytterdörren har stått öppen på vidgavel mot Sigtunagatan hela dagen. Orsak: surströmming. Stockholms Improvisationsteater hade äran och glädjen att ha besök från Kanada av en två-manna improvisationstrupp, Crumbs. Med på sin turné hade de även Dj Hunnicut. De höll en workshop för oss på teatern, spelade både en föreställning med oss och sin egna föreställning. Det var ett väldigt lärorikt paket för mig. Under workshopen, som kanske inte helt överraskande handlade om improvisationsteater, kunde jag dra många paralleller till hur jag tidigare jobbat med en dramatisk text, med en scen i ett skrivet drama. Vi gjorde scener långsamt och medvetandegjorde oss själva om att varje liten nyansskillnad i fysiken eller replikeringen påverkar publikens tolkning av vad som försiggår och förhoppningsvis även din motspelare om denna verkligen lyssnar. Insåg att jag både saknar undervisningstillfällen och att gå kurser, samtidigt som jag tycker det är fruktansvärt skönt att "ta paus" från skolan.

Bägge föreställningarna gick bra, även om det var verkligt utmanande att vara sju stycken improvisatörer samtidigt på scenen. Andra akten blev dock väldigt fin tycker jag själv. Vi bad publiken om ett ord som skulle fungera som inspiration för andra akten, "bubbels" fick bli vår inspirationskälla. Ja just det, jag glömde ju säga att vi spelade på engelska. Också det ett utmanande element, som man ändå rätt snabbt kommer över. Crumbs egen föreställning var ett mästerprov på språklig elegans och samspel. Det fanns något filmatiskt över deras spelstil och de världar de skapade. Fast samtidigt saknade jag något. En dimension som jag i synnerhet uppskattar här på teatern är förmågan att så väl ge utrymme för och leva ut de tragiska och komiska svängarna. Med Crumbs kunde jag uppleva att det blev väldigt jämntjockt, pratigt fast det var smart och mest av allt enbart underhållande. Men också underhållning behöver djup och kontraster för att hålla i längden. Crumbs-duons språkliga genialitet och tekniska mästerlighet kan man dock inte hylla tillräckligt. Emellanåt glömde jag faktiskt att jag tittade på improviserad teater, de var för samspelta för att det skulle vara sant. Detta anser jag både vara bra och lite tråkigt. När jag ser impro som åskådare uppskattar jag de där små stunderna när man som publik ser att ingen på scen har en jävla aning om vad som försiggår, förutsatt att det handlar om ett kort ögonblick, inte en hel akt. Det är magsikt och fascinerande att se en människa som försöker läsa en situation och hur denna sedan organiserar sitt eget varande kring det den ser. Sådana stunder lovar åtminstone jag bjuda på under våra föreställningar på Stockholms Improvisationsteater av En lysande idé! Kom och se oss, eller dö bittra, fula och fantasilösa!

Med dessa stora ord och en bild på veckans praktikantgosse säger jag tack för er tid och varsågod för mina ord. Vilket fint och fungerande förhållande vi har, kära läsare!

"Det sanna intellektet är dolt bakom den tomma blicken", Platon