16 januari 2013

Fortsättning följer.

Nu sitter jag här igen. Med en blank skärm framför mig och en förhoppning om att skapa fantastisk ordkonst. Nu när det är sagt känns det genast lättare att skriva, mindre ambitiöst och rofyllt. Det är viktigt för mig just nu. Att skriva. Att skriva utan press eller för höga krav på innehåll och uttryck. Jag befinner mig för tillfället i ett viktigt brytningsskede i mitt liv. Mina planerade fem år på Teaterhögskolan i Helsingfors har snart runnit i mitt livs timglas. Först skall jag dock samla på mig en hel del studiepoäng denna vår och först och främst skriva mitt skriftliga lärdomsprov, det vill säga magisteruppsatsen. Allt i livet känns stort, svårt och som ett förödande krig mot tid, rum och mina egna mänskliga begränsningar. Många säger att jag gör för mycket. Många har rätt i det. Samtidigt lär jag mig konstant av det jag gör, också att göra mindre. 

Vad är det jag gör? Denna vår går jag i skola, ungefär så att jag varannan vecka har en kurs eller workshop och varannan vecka tid för att skriva på magisteruppsatsen. Dessutom uppträder jag en del med mina skräddarsydda uppträdanden, bestående av stand-up (ståuppkomik?) och imitationer. Tränar min röst och kropp och skriver dessutom på min första egna pjäs med premiär i slutet av detta år. Det kommer ni sannerligen att höra mera om. Och så borde jag ju skriva CV på tre olika språk, skapa en hemsida, söka jobb, marknadsföra mig själv och bla bla bla. 

Att prioritera och hålla huvudet kallt. Det bör jag ägna mig åt för att överleva. Det är nog det denna vår kommer att handla om, att överleva. Skolan är viktig, den bör ha ett slut. Mitt företag och de jobb jag gör är viktiga, må de fortsätta och så får tiden utvisa vart de leder. Och allt annat småpyssel, framtidsplanering, organisering av framtid och optimering av verksamhet, det är ändå sekundärt. Jag får fast mig själv för att tänka att bara jag får det ena med det andra gjort, sedan kan jag vila, vara nöjd, bli lycklig och "leva". Jag tror mången vis, upplyst och erfaren person skulle avråda mig från ett sådant leverne. Jag förstår varför. Dock anser jag att "nuet" i dagens värld har upplyfts till en Gud och en prestation, "man skall leva NU, njuta NU, imorgon är allt kanske ÖVER, NU, NU, NU!" Jag sällar mig till denna religion och jag underskriver vikten av att verkligen ta vara på varje dag, det betyder ju inte att varje dag måste vara fantastisk och att man bör åstadkomma ett mästerverk var minut. Att drömma, planera och tänka långsiktigt är viktigt, inte minst för att nuet skall vara drägligt. Så tänker jag. Fast vänta lite, hur tappade jag in mig på detta spår? Just det! Jag skall nog påminna mig själv om att ta vara på denna vår, inte bara genomlida den och utföra stordåd. Kanske storknar jag på en grön oliv kvällen innan jag får min magisteruppsats godkänd. Kanske tredje världskriget står runt hörnet och allt det vi byggt och kämpat för blir tillintetgjort, kanske alla våra drömmar går i kras imorgon. Därför skall jag le idag. Jag skall le för att jag kan och har orsak till det. Jag skall se på snön på Helsingfors gator och inte tänka "satans snö, mina skor blir förstörda", jag skall tänka "jag ser denna snöiga gata, jag känner kylan, jag har många varma hem jag kan gå till och kanske skall jag införskaffa vattentäta skor".

Så här vill jag återinleda mitt skrivande här på bloggen. Och så hoppas jag att ni hade en fin, god jul och att det nya året inleddes festligt eller på något annat behagligt vis. Förhoppningsvis vill ni följa mig och mina upplevelser och tankar via mina texter. Bloggens beskrivning: En blogg om Nuet. Jag bjuder på dokumentär poesi när jag publicerar mina iakttagelser, tankar och bilder. Följ med mig på min förvirrade resa, den beskrivningen håller ännu. "En blogg om Nuet", vad nu det skall betyda. 

Ett ögonblick vid Östersjön.