18 april 2012

Gått och fiskat

Jag uppvisar syndrom på någonslags modern sjukdom. När jag promenerar, sitter drömsk vid ett fönster på ett kafé eller är ute och joggar påbörjar jag en miljon olika blogginlägg i mitt huvud. Jag får en massa idéer, mikroskopiska insikter som åtminstone i stunden känns så otroligt intressanta och bra att jag definitivt borde dela med mig av dem. Som tur blir det inget av dem. För det mesta. De facto har jag inte uppdaterat bloggen på 19 dagar. Inte ett ord här sedan premiären av Lubiewo-Kärleksön. Oho. Här kommer några ord.

En överhängande tanke, eller snarare ett faktum är att mitt praktikår rinner mot sitt slut och därmed också min tid i Göteborg, åtminstone för nu. Jag lever överhuvudtaget i en tid av ytterst blandade och många känslor och detta faktum att en flytt över Östersjön strax är aktuell gör att grytan kokar ännu mer. Ett sådant år det har varit för mig, självfallet både privat samt studie och -yrkesmässigt. Absurt nog har jag min sista föreställning här 2 juni och skall vara i Hangö redan 4 juni för att repetera en annan föreställning. Häremellan skall jag flyga till Finland ännu två gånger. Någon gång skall jag göra ett skilt inlägg om att flyga. Kyllä.

Jag roas varje gång jag går upp eller ner i min trappuppgång av en liten vit skylt som hänger på en grannes dörr två våningar nedanför mig. Där står det med blå text: "Gått och fiskat". Den skylten har hängt där, till synes orörd, sedan jag anlände hit till Iskällareliden den nionde januari. Jag har utvecklat en liten lek med mig själv. Varje gång jag ser skylten fantiserar jag ihop en ny berättelse om vad som verkligen hände med min granne när denna gick och fiskade. Eller åkte grannen någonsin på en fisketur? Ligger grannen död och förruttnad i sin lägenhet? Har min granne förstått något vi alla andra missat, hittat platsen där man absolut bör vara och bara lämnat en liten oskyldig skylt på sin dörr så att ingen skulle misstänka något. Sitter min granne i en roddbåt på en sjö? Har grannen fått napp?

Jag har också gått och fiskat. Förra hösten satte jag mig i en båt och slängde i kroken och flötet på min fiskelina. En vidunderlig fisk, en riktig gammelgädda nappade och drog ner mig i ett djup som förde mig till oanade höjder. Hösten på Stockholms Improvisationsteater var en kort, intensiv och ack så hjärtlig tid i mitt liv. En av de mest lärorika tiderna också. Göteborg kan jag ännu inte sammanfatta, det vore dumt, jag är ju här. Jag kan säga att det varit fint, om inte fantastiskt. Svårt också. Svårt för att jag har så många starka relationer, så många starka band till människor och platser i Finland. Jag saknar så mycket och gläds oerhört mycket över tanken på återförening.

Mycket har hänt. Jag har förändrats. Tänker äckligt nog påstå att jag blivit vuxnare, även om det väl är den önskade effekten då man blir äldre. Samtidigt har jag hittat till min riktiga ålder, 22 år, och på så vis också blivit yngre. Här är jag, det här kan jag och det är inte lite det. Lär mig mera!

Ännu en månad skall jag låta gammelgäddan dra omkring mig på dessa nya, men inte längre främmande vatten. Livet är nog bra spännande och även om det inte är det, krävs det inte mycket fantasi och försök för att göra det just det, spännande.


Här började min fiskehistoria.