Tankar om skönhet, komplex och materialism

Rubriken lovar mycket. Vill börja med att säga att jag inte kommer med en intressant, samhällskritisk analys om våra skönhetsideal och konsumtionsvanor. Nog för att jag tycker de borde diskuteras ännu mer, men just nu kan jag inte komma med något välformulerat och koncist. Här kommer alltså tankar.

I Stockholm är folk snygga. Liberté, égalité & fraternité har ersatts av skönhet, hälsa och stil. För en människa som bryr sig mycket om sitt yttre är detta en utmaning. Jag har ett mycket kluvet förhållande till mitt utseende. Efter att jag avslutat mina gymnasiestudier öppnade jag min garderob en gång och blev chockad. Vems är dessa kläder? De kan inte vara mina. I mina skjortor och byxor såg jag framförallt ett stort behov att passa in, att vara "rätt" klädd, snyggt, men osynligt. Idag är det andra bullar. Istället för att försöka dölja det som är karaktäristiskt för mig, min kropp och mitt sätt, framhäver jag det. Jag är en smal gosse. På tok för smal för att passa in i den "mainstreama" mansbilden. Ja, jag är en man fast jag inte är en biff. Träning och styrka är viktigt för mig, men jag känner inget behov att understryka att jag är en hane genom att beklä mig i en muskelskrud. Tycker inte alls det är fel att göra det, men jag tror det är bra för alla att bli medvetna om varför man vill se ut som man gör om man aktivt försöker påverka det åt något håll.  Jag är nöjd med min kropp och älskar Stockholm för att dess klädaffärer har kläder i storleken XS även för män. Min stil är ytterst ombytlig. lband extravagant, påkostad, avklädd, konservativ, maskulin, feminin, svart, färggrann, enkel, ungdomlig, gammaldags. En sak som min klädsel dock alltid är, är: övervägd.

Jag har lagt fruktansvärda summor på kläder. Det går inte att förneka att jag är ett lättlurat offer för varumärken. Ännu är jag inte en så utvecklad finsmakare att jag bara går till vissa designers, men nog lockas jag av märken. Inte för märkets skull, utan för att märkeskläder har betydligt intressantare plagg än de billigare kedjorna och ofta en viss linje som de genom lyckad marknadsföring får en att tro att är personlig och just skapt för mig.

Mitt ansikte orkar jag inte gå in på. Det skulle kräva en blogg för sig. Ibland dissekerar jag det i mina tankar och ibland tycker jag det är perfekt precis som det är, för det är jag. Jag kan vara Jussi Halla-Aho (jämf. Jimmie Åkesson) eller Moder Teresa när det gäller mitt utseende. Kluvet.

Ibland känner man sig bara så fruktansvärt ful och oattraktiv och då hjälper det inte att man finns mitt i centrum i en stad där även de fula är snygga och de dåligt klädda är trendiga. Detta var fallet igår i Stockholm. Min näsa stod krokig och konstig i mitt fåraktiga ansikte, min hud var lika fin och slet som bottnen i en kastrull där gammalt malet kött bränts i botten. Vinden vanskapade min frisyr, jag frös och svettades samtidigt och var för trött för att höja min ögonbryn så att jag ser ut som en vanlig människa och inte någon misslyckad variant av en neandertalare med för mycket hud i ansiktet. Det var inte min dag med andra ord.

Lite vackrare kände jag mig när jag visste att jag införskaffat vackra kläder på Topman  (älskar den affären, fantastiska kläder och skäliga priser) och riktigt dum kände jag mig när jag steg på buss 53 på Vasagatan och fick syn på en gubbe. Han var klädd som en äkta äldre, stockholmsk herreman, med hatt och promenadkäpp. Han satt, extremt krokig i ryggen, och talade engelska i sin mobil. Jag föreställde mig att hans samtalspartner var en äldre dam, lika stilig som han själv. Samtalet var riktigt flirtigt. Han var vacker, inte för att han var välklädd, utan för att han var en människa. Han var en människa för att hans klädsel kunde vara rakt från 1800-talet, hans mobiltelefon var röd och han pratade som om han vore nykär. Han bekräftade inte min bild av hur en gammal gubbe på en buss skall vara. Då kände jag mig dum. Varför lägger jag så mycket tid på att bara tänka på utseendet och vad jag borde ta mig till för att förbättra det. För att inte tala om all den tid och alla de resurser jag lägger ner för att göra något åt det. Patetiskt. Sann skönhet för mig är bland annat när människor bjuder på sig själva, med ett barns självklarhet, säger "hej, här är jag" med hela sitt väsen. Stockholms gator, också Helsingfors, hela världens gator är fulla med människor som inte säger någonting alls med sitt väsen, jag ser dem inte. Jag ser snygga, dyra, perfekta och vackra ytor, jag ser iPhone, Armani och höstens frisyr, men inte så mycket mer. Varför vill jag vara en av dom?

Jag älskar nya kläder.
De får mig att känna mig vacker.
Jag vill se ut som pojkarna i katalogerna och på varhusens väggar.
Om jag köper dessa skjortor blir jag snygg.
Blir jag snygg, ja då blir jag accepterad.
Då får jag jobb, kärlek och vänner.
Då kan jag bevisa att jag har lyckats.
Då blir jag lycklig.
GAME OVER