Solveig var en av de där tanterna som man antar att bor ensam med fem katter. Ensam var hon, hade alltid varit, men fem katter hade hon inte. Hon hade ingen katt alls. Övervikt hade hon däremot rikligt av. Det går inte att kringgå det, alltså säger jag det rakt ut, Solveig var tjock. Håret var mörkgrått och långt, fastsatt i hästsvans. Kläderna var gamla och färgerna slitna, som om de en gång haft granna pastellfärger, men sedan legat och surnat i vatten i åratal och bara blivit bleka men med aningar om sina forna färger. Det knakade när Solveig gick. Hade man varit med henne i lägenheten när hon vankade fram på sina stela höfter hade man inte kunnat säga ifall det var golvet eller Solveig som knakade. Ingen vet.
Solveig Nilsson, 66 år, pensionerad, ensam och instängd. I fem år hade hon ägt en mobiltelefon. I tre år hade hon inga nummer, inga kontakter i dess telefonbok, men då husets gårdskarl lade upp sitt nummer på anslagstavlan i trappan fick Solveig sitt livs första telefonnummer. Detta firade hon med att köpa en bullalängd, en av de dyraste dessutom. Hon föråt sig dock på den och hade ont i magen en vecka framöver.
Solveig kände ingen och ingen kände henne. För det mesta såg man inte ens henne. Hon var en av de där människorna som man passerar i parken, går förbi i butikskön då hon är för långsam, irriterar sig på på spårvagnen då hon tar för mycket plats, men omedelbart glömmer, som om hon bara försvann. Solveig var medveten om att hon var en sådan människa. Ibland dröjde någon med blicken på henne, då blev hon stressad och började svettas, även om blicken bara varade i 3 sekunder. Kvarterets barn såg henne nog. Solveig själv antog att barnen som brukade leka i den nedgångna lekparken på gården kallade henne för "feta kärringen i 13 A", men sanningen var att dessa små pojkar, alla med invandrarbakgrund, hyste en viss vördnadsfull respekt för hennes gestalt och kallade henne, tyst, viskandes, för "damen med den tomma blicken". Mitt i prick. Solveig var damen med den tomma blicken. Man kunde tro och lätt tolka det som att Solveig var en ledsen person, deprimerad i sin ensamhet. Men så var det inte. Hon hade alla förutsättningar att tycka att livet är meningslöst, till och med värdelöst. Det gjorde hon inte. Hon kände ingenting. Hon iakttog, men såg ingenting på riktigt.
Kaffe var ett rött snöre i den tjocka tantens tillvaro. Det fanns en stor trygghet i att lunka fram till kaffekokaren, rigga den efter samma handlingsmönster som alltid och så sätta sig vid köksbordet på stolen närmast fönstret och höra det bekanta suset från kokaren ta vid. Promenaderna hon företog sig var också viktiga. De gav henne en känsla av att hon var i kontakt med omvärlden.
En söndag, det var lite varmare än vanligt, tog hon till höger vid det andra vägskälet i parken där hon brukade promenera. Annars brukade hon alltid svänga vänster just där. Hon log en stund åt sin spontanitet.
Då hon passerade en stor ek, vars grenar hängde över parkstigen hörde Solveig en plötslig duns. Hon tänkte att den kanske inte var verklig, men tyckte den var så kraftig att hon nog borde vände sig om för att se efter vad ljudkällan kunde vara. Då hon vände sig om var det första hon reagerade på kindben. En smal, avlång varelse stod och betraktade henne intensivt och utan att hon hann reagera tog varelsen ett språng fram till henne och styckade Solveig med en lång, sylvass beskärare.
Stora symmetriska köttklimpar, det som en gång varit Solveig lastades prydligt i en behållare. Varelsen äntrade farkosten och lyfte från marken. Ingen i parken hade sett något. En passagerare på Norwegians flyg från Oslo till Helsingfors tyckte sig se en stor fågel när varelsens farkost passerade flygplanet i hög hastighet. Men det var allt.
Så försvann en tant som faktiskt aldrig fanns.
 |
| We come in peace? Pieces of meat? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar