Premiären med "niv och naffel"

En lysande idé. Publikgenomdrag på torsdag utan publik: gick väldigt bra. Publikgenomdrag med publik på fredag: gick inget vidare. Premiär med fullsatt salong på lördag: gick fullständigt strålande! Själv var jag på scenen torsdag och fredag, men på lördagen hade jag glädjen och äran att sitta i publiken och njuta av föreställningen. Extremt sällan man får se sin egen föreställning från publiken. Otroligt lärorikt. Jag tror det alltid är nyttigt att se föreställningen man medverkar i utifrån (sällan är det ju möjligt), man ser nya saker ur ett annat perspektiv och förstår vad som fungerar och vad som inte gör det.

 

 

 

Stpckholms Improvisationsteater - Så föds en lysande idé

Jag är verkligen uppriktigt tagen av mina medimprovisatörer. Scenen stod i brand hela tiden. Det skall den göra. Det var fruktansvärt roligt, men också rörande och tragiskt. Vi såg allt från en rättegångsscen med stulet godis och barnamord som blev en symbolisk liknelse för Juholtprocessen till ett lätt sinnessjukt och sockerfobiskt kollektiv. Och jag gillade starkt den enkla estetiken. Och snyggt ljus! Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot denna spelperiod. Det är utmanade, skapande, lärorikt som människa och skådespelare samt fruktansvärt roligt! Jag står på scen igen denna fredag och lördag. På fredag får jag också finbesök från Finland, professor och röstpedagog (och mentorer) från Teaterhögskolan i Helsingfors kommer. Spännande! Kom för Guds skull och kolla! Biljetter här.

Frukta ej! Är det så att ni tycker våra idéer är fruktansvärt dåliga, så finns det en nödutgång!

"Perkela, saatana, kakara, makkara. No ska vi nolla med niven"! (= djävuln också, satan, bastard, korv, nu skall vi knulla med kniven). Ni kanske undrar varför jag säger just så. Haha. Förhållandet mellan Sverige och Finland är ju minst sagt intressant och framförallt besudlat av en massa fördomar åt vardera hållen. "Ruotsissa kaikki on homoja", alla i Sverige är jävla fjollor, man diskuterar allt i en evighet till gränsen av handlingsförlamning, alla är fisförnäma och tycker allt är sååå härligt. I Finland är alla alkoholiserade, svär, skrattar aldrig och det är obligatoriskt med minst ett knivslagsmål per dag. Jag tror alla, finnar och svenskar, kan känna igen sig i dessa fördomar, d.v.s. att man möter dem när man besöker respektive grannland. De är ju verkligen fördomar dragna till sin spets, men likt de flesta fördomar är de inte heller helt dragna ur de blå, det är bara det att de verkligen är ljusår ifrån hela sanningen och dessutom alldeles lösrykta ur sin historiska och kulturella kontext.

Det verkligt absurda uppstår i att vara det finlandssvenska offret i kulturkrocken Sverige-Finland. Dessa två länder är ju fast i varandra, fysiskt alltså, och en gång har de varit ett, d.v.s. Finland var en del av Sverige. Det finns mycket som är gemensamt, det nordiska arvet (som enligt mig snarare förkastas än förvaltas väl i Finland), men större och fler är nog olikheterna mellan våra länder. Där Sverige är en gammal och ansedd monarki är Finland en väldigt ung republik, brådmogen, men ännu sökande efter sin nationella identitet. Som finlandssvensk (ett begrepp som skamligt få svenskar förstår sig på, nästan så att jag kunde skriva ett eget blogginlägg om det) får jag höra alla klassiska skämt om finnar. Med alla nya svenska bekantskaper måste man liksom jobba sig igenom detta lager av vitsar om knivar, vodka och sauna. Denna parodi på urfinnen. Det finns absolut inget urfinskt i mig, varken i min mammas eller pappas släkt (inget särskilt Sverige-svenskt heller i och för sig). Jag har en bra finska för att jag som barn hade finska vänner på min hemgata. Så jag kan skratta några gånger åt skämten, men inte om jag märker att människan jag pratar med på något sätt ändå anser att det är sanningen om Finland och finnarna. Då tycker jag mest att min svenska samtalsparter visar sig både socialt inkompetent och obildad. Däremot kan jag skratta extremt mycket åt dessa fördomar då man verkligen ser dem som de är, alltså fördomar, då man snarast skrattar åt det absurda i att tro att ett helt land verkligen är så. Så är det ju verkligen mycket som inte står rätt till i Finland, verkligen (!), och det tragiska/komiska är att man i Sverige är extremt bra på just de punkter som är Finlands svagheter. Men Sverige är inte perfekt och att vara tillfälligt bosatt här medför ju att detta är en spännande resa för mig. Jag är helt enkelt inte tillräckligt insatt och benägen till objektivitet när det gäller att granska Sverige.

Välkommen till Finland? Hur skulle den ultimata nidbilden av Sverige se ut? Kommentera!

Hur som helst så är det ju också fruktansvärt roligt att leka och laborera med fördomar, inte minst på scenen. Och de är så tacksamma, för alla kan förhålla sig till dem. I Finland äter vi ju med "niv och naffel". Hahahaha, jag dör av skratt!

Det blev ju även premiärfest på lördagen och min fina blivande rumskompis kom med och festade till det. Vi gick sedan ut och dansade, kl.6 kom jag hem. På söndagen var vi till Reimersholme dit vi skall flytta (jag och två tjejer som jag känner från gymnasietiden) och fick nyckel och info. På onsdag flyttar vi in! Reimersholme är verkligen en liten paradisö, fruktansvärt vacker och nära till allt. Jee!

I bakgrunden anar vi underbara Reimersholme, i förgrunden: en finne jag skall bo med.