Sveriges Presidentval

I Finland heter det valdebatt, i Sverige kallar man det deltävlingar. I Finland väljer politiska partier sina vassaste kandidater och i Sverige skuffar skivbolagen fram sina hetaste artister. I Sverige tar man hjälp av dansare och strålkastare medan man i Finland höjer profilen genom att ha med fru och hund. I bägge länder är det folket som i sista hand väljer, demokratin säger sitt. I Finland heter detta fenomen "Presidentvalet", i Sverige "Melodifestivalen".

Då var det dags igen, alla schlagerfjollors nyår är här (OBS: en schlagerfjolla kan likväl vara en glittrande bög, rosa tant eller grå gubbe), nämligen finalen av Melodifestivalen 2012. Självklart har jag följt med spektaklets alla fyra deltävlingar och andra chansen, jag är ju trots allt en rosa tant. Min högsta prioritet och främsta aktivitet denna helg är att krya på mig. En influensa slog ner i mig som en blixt från klara himlen i början av veckan och jag har varit sängbunden sedan dess. Jag hoppas alltså att finalen inte blir allt för upphetsande, mitt hjärta är svagt av allt hostande och huvudet hänger löst efter all feber, alltså får vi hoppas på att allt går som det skall och underbara Loreen vinner med Euphoria.

Som den rosa schlagertanten jag är har jag självklart en massa åsikter om schlagern i år, om låtarna och artisterna. Men eftersom jag inte kan sluta skriva när jag väl börjar och jag anar att ni som läser kanske inte är så fruktansvärt intresserade, alltså låter jag bli. Programledarna är toppen, det måste dock sägas. Och så måste jag ju belysa det faktum att det finns en till likhet mellan Melodifestivalen och Presidentvalet, att en av de tävlande i schlagern i år faktiskt påminner lite om Finlands nyvalda president Sauli Niinistö, nämligen Björn Ranelid. Björn är en solbränd brunkrämad och stylad version av den finska presidenten. Ranelids låt Mirakel och Saulis politik skiljer sig dock från varandra. Tack gode Gud för det. Det att Sauli blev vald kan jag leva med, men om Björn blir det, ja, då vet jag icke hur jag skall gå vidare. Ranelid har fått en massa både befogad och obefogad negativ kritik samt befogade och obefogade försvarstal. Jag har inga problem med att en gubbe i kostym som ser ut som Ranelid, med Ranelids bakgrund ställer sig på scenen och reciterar sin poesi, men när en 30 år yngre tjej med dansare klädda i 20 cm tyg per kropp står bredvid och ålar sig tycker jag att det blir både obekvämt, pinsamt och värt att kommentera.
Nu kom jag igång i alla fall. Man borde ju skriva om Sean Banan, om Helena Bergströms underbara karaktärer och schlagergudinnan Charlotte Perrelli...

Det vore ju naturligt att jag som avslutning på detta paljettfyllda inlägg skulle ladda upp just Perrellis vinnande bidrag Hero från 2008 (den ultimata moderna schlagern för mig), men så blir det ej. Jag har en annan guldklimp att erbjuda. Det är tre veckor kvar nu till premiär av Lubiewo-Kärleksön på Göteborgs Stadsteater. En av huvudrollerna spelas av självaste Björn Kjellman som faktiskt även gjort ett lyckat äventyr i Melodifestivalen.
Se och njut:

 

Jag citerar Björn Kjellman och säger: Eläköön elämä!