Heteromannen

Två unga män går vid Kungsportsplatsen klockan fyra på natten. Barerna har precis stängt och staden Göteborg har förvandlats till ett hektiskt inferno av taxibilar, berusade och skränande människor av alla åldrar och slag. De två unga männen skrattar och pratar om språk, jämför bl.a. estniska och finska, konstaterar att samma ord kan ha totalt olika betydelser på olika språk. Samtidigt som de går över ett övergångsställe passerar de en grupp på fyra unga killar, som gungar fram, konformistiskt klädda, sprit- och ölluktande. Något som de två, trots sin berusning, civiliserade unga männen säger provocerar en av de mindre civiliserade killarna så till den grad att han måste ropa efter oss (ja, jag är en av de två som diskuterar språkvetenskap på natten) och sedan med "hotfulla" steg uppsöka oss där vi förvånade står. Den småfeta unga mannen närmar sig, blinkar orytmiskt och tittar på oss med vodkafärgade pupiller. Han frågar manligt och med stort självförtroende "vad sa ni?". Jag är inte säker på vad han vill, men blir oerhört provocerad av att han ens täcks skrika efter oss och tilltala mig i det äckliga tillstånd han befinner sig i. Min kumpan däremot förstår att detta juniorfyllo har snappat upp ordet "mamma" ur vår diskussion och på något märkligt (läs: delirium tremens) vis tycker att det är hans mamma vi dissar.

Jag ser denna lobotomerade oxe i hans rödspränga ögon och känner en ilska och ett enormt förakt vakna. Min vän försöker förklara vad vi diskuterade, men gråttmannen vill inte förstå och förstår inte vad han säger. Idioten har i sin ölfyllda skalle bestämt sig för att vi är hans fiender nummer ett. Jag försöker inte ens dölja min irritation och säger att jag helt enkelt inte förstår vad han pratar om och undrar vad han vill. Trots min egna alkoholkonsumtion beräknar jag att det inte vore fördelaktigt att hamna i ett slagsmål i detta läge, eftersom vi är två och dom är fyra. Även om jag har hälften mindre massa än denna aggressiva best vet jag var jag skall placera några välvalda slag för att sedan fly om det så vore nödvändigt, men problemet är hans lite mindre berusade vänner som säkerligen skulle bjuda på en tuffare match. Dessutom tycker jag våld är så väl onödigt som ointressant och så har jag premiär om fem dagar, vilket innebär att mitt ansikte bör vara intakt. Haha. Så när bestens kompis säger "det bäst att ni går härifrån" med ett tonläge som antyder att han äger stället och att man måste ha ett skriftligt lov utfärdat av dem för att få gå på denna gata, inser jag att det helt enkelt är bäst att gå. Vi går några meter endast för att märka att neandertalgänget totalt glömt oss och gungar vidare, vi ser en polisbil och känner oss tryggare och så nästan omedelbart svänger taxin vi beställt upp bredvid oss. Vi åker iväg och så är mötet med nattens självutnämnde härskare, den berusade machomannen över. Vilken upplevelse.Vilken lärdom: använd inte ordet "mamma" en lördagsnatt ifall du inte vill bli hotad med stryk. 

Jag är tydligen en ganska provocerande uppsyn för vissa. Jag klär gärna upp mig, doftar gärna gott, skrattar högt, dansar, tar plats, är positiv och har inget behov av att hävda mig själv på andras bekostnad genom att skrika "neger", "bög" eller "hora" till folk jag ser på gatan. I Finland är jag finlandssvensk och i Sverige är jag från Finland. Oerhört konstigt, tydligen. Jag har ändå fått höra förvånansvärt lite skällsord och förolämpningar på gatan eller i andra offentliga rum under mitt liv. Och dom få gånger jag blivit utsatt för glåpord har det oftast varit en person som ensam kommer fram till mig och förklarar vad denna tycker om mig och hur man skall leva sitt liv. Hittills har jag oftast gått segrande ur dessa strider. Jag är inte den som tappar orden eller modet om någon förolämpar mig. Tvärtom. Och tydligen kan jag i sådana stunder, trots min klena fysik, vara rätt så respektingivande, eftersom jag inte åkt på stryk en enda gång och mina förolämpare ofta blivit tysta och gått bort.

Det intressanta är också att dom gånger jag förolämpats eller hotats av främlingar har det alltid varit samma "typ", en man som uppenbart anstränger sig mycket för att framstå som den heterosexuella, tuffa, "riktiga" karl'n. Vad säger det egentligen?