Morgonrodnad med Lena

Vaknar allt för tidigt denna morgon. Efter att ha druckit ett stort glas vatten i mörkret kommer insikten om att jag inte kommer att somna om. Jag ger upp, stiger upp, drar upp gardinen och andas in denna tisdag som för mig är måndag. Ledig igår och idag kör en lång arbetsvecka igång. Premiär nästa vecka. Nu gäller det.

Har knappt varit hemma denna helg. Har sprungit på fest på Artisten, Göteborgs Teaterhögskola, repeterat, njutit av en fantastisk middag med vin i underbara människors lag, gått på rysk temafest, mött en hel del fina och nya typer, varit lat och suttit bort en hel dag på ett kafé. Därför hägrar disken och allmän oordning råder i mitt kök. Jag låter disken vara, låter morgon-Tv dåna i bakgrunden och plöjer igenom några dagstidningars hemsidor. Orkar inte ta till mig nyheterna. Värmer några obskyra matrester jag hittar i mitt kylskåp. Förvånansvärt gott, jag är förvånansvärt hungrig.

Av någon anledning börjar jag tänka på Lena Philipsson. Jag letar reda på hennes nya skiva på internet. Lyssnar till den och inser att det är mitt i prick. Jag känner mig som musiken på den: otillgänglig, slätstruken, simpel men lite obegriplig, rak, bakåtlutat sexig, cool, men oförstådd och suggestiv.

Tillåt mig dessutom dela med mig av min familjs mörkaste hemlighet. Alla män i min familj, min far, jag och min bror har en grej för Lena Philipsson. Denna sjukdom är troligtvis ärftlig. Min mor är ett levande bevis på att sjukdomen dock inte smittar på kvinnor i vår släkt.

Nu drar jag mig lätt dansande till teatern för att repetera övergångar mellan pjäsens alla scener. Det finns en hel del av dom. Jag njuter av denna praktik, så jag försvinner med glädje in i en lång arbetsvecka. Kanske ses vi på andra sidan. Kyss.