Den Stora Dagen!

Idag är det en stor dag för lilla mig. En stor dag, på en stor scen, på en stor teater i ett stort Sverige. Nja, Sverige är inte så stort, men det gör inget. Premiärer kommer och går, föreställningar hyllas och sågas, teatrar finns det tusentals av och jag är en praktikant bland många andra. Men inget av det förminskar denna dag för mig. Och varför skulle det? Alla har vi våra egna perspektiv och jag har upptäckt att man har roligast om man lever utifrån sitt eget. Denna dag är viktig och stor just för mig. Det handlar självfallet inte enbart om just denna dag och om premiären, hela detta praktikår är en milstolpe i mitt liv. Att få komma ut på fältet, att jobba på teatrar, först i Stockholm och nu här i Göteborg, är avgörande viktigt. Dessa är mina stapplande första steg ute i arbetslivet och jag märker att benen bär. Jag har haft turen och lyxen att hamna på två lysande och olika teatrar samt i sammanhang där människorna är uppmuntrande och inspirerande.

Jag har önskat bli skådespelare, uppträda, sedan den första sommaren jag spelade barnteater i min trygga fina hemkommun under den gassande, omfamnande landsbygdssolen. Jag tog ändå inte min passion riktigt på fullt allvar fören gymnasietiden led mot sitt slut och jag insåg att jag faktiskt hade möjligheten att söka in till Teaterhögskolan i Helsingfors. Jag gjorde det. Sökte in med öppet sinne, hade inget att förlora och allt att vinna. Det gick vägen. Jag var 18 år när jag inledde studierna. Och med facit i handen kan jag konstatera att det nog är det bästa som hänt mig, efter min bror.

Idag är det premiär av Lubiewo-Kärleksön på Göteborgs Stadsteater. Salongen är fullsatt av inbjudna gäster, vänner och intresserade. Särskilt en person är nämnvärd, nämligen Michał Witkowski. Han skrev romanen Lubiewo som vår föreställning grundar sig på. Det är en rå, gripande, hemsk, snuskig och rolig läsning som jag starkt rekommenderar. Det är en berättelse vars huvudpersoner sällan får tala själva och det är oerhört fint att få vara med och berätta den berättelsen. Och så får jag ju klä mig i alldeles fantastiska kostymer och bara vandra in och ut lite här och där och se snygg ut. För en gångs skull! Det är gött, minsann. Dessutom har mött otroliga och fina människor och konstnärer. För att sammanfatta den avslappnade och sköna stämning som funnits under hela processen citerar jag en skådespelarkollega här, "olet apina".

Strax skall jag ta en lång dusch vara allmänt frånvaranda och introvert en stund. Sedan skall jag ta mig ut på stan, äta en räksmörgås för att jag har lust och strosa lite i solen. Kl.17.30 skall sminket på och förvandlingen till soldaten Ivan börjar. Efter föreställningen blir det middag och premiärfest och om jag känner mig själv kommer jag nog att fälla några lättnadens och lyckans tårar. Sånt gör jag. Min plan är också att få vår polska författare berusad så att han berättar alla de smaskiga historier som inte rymdes med i boken.

Så där. Nu lämnar jag er med två tänkvärda fraser ur föreställningen och så ses vi. Någon gång. Någonstans. Puss.

"Varje människas minne är som en exotisk främmande ö".

"Fittan fryser i helvetet!"

Heteromannen

Två unga män går vid Kungsportsplatsen klockan fyra på natten. Barerna har precis stängt och staden Göteborg har förvandlats till ett hektiskt inferno av taxibilar, berusade och skränande människor av alla åldrar och slag. De två unga männen skrattar och pratar om språk, jämför bl.a. estniska och finska, konstaterar att samma ord kan ha totalt olika betydelser på olika språk. Samtidigt som de går över ett övergångsställe passerar de en grupp på fyra unga killar, som gungar fram, konformistiskt klädda, sprit- och ölluktande. Något som de två, trots sin berusning, civiliserade unga männen säger provocerar en av de mindre civiliserade killarna så till den grad att han måste ropa efter oss (ja, jag är en av de två som diskuterar språkvetenskap på natten) och sedan med "hotfulla" steg uppsöka oss där vi förvånade står. Den småfeta unga mannen närmar sig, blinkar orytmiskt och tittar på oss med vodkafärgade pupiller. Han frågar manligt och med stort självförtroende "vad sa ni?". Jag är inte säker på vad han vill, men blir oerhört provocerad av att han ens täcks skrika efter oss och tilltala mig i det äckliga tillstånd han befinner sig i. Min kumpan däremot förstår att detta juniorfyllo har snappat upp ordet "mamma" ur vår diskussion och på något märkligt (läs: delirium tremens) vis tycker att det är hans mamma vi dissar.

Jag ser denna lobotomerade oxe i hans rödspränga ögon och känner en ilska och ett enormt förakt vakna. Min vän försöker förklara vad vi diskuterade, men gråttmannen vill inte förstå och förstår inte vad han säger. Idioten har i sin ölfyllda skalle bestämt sig för att vi är hans fiender nummer ett. Jag försöker inte ens dölja min irritation och säger att jag helt enkelt inte förstår vad han pratar om och undrar vad han vill. Trots min egna alkoholkonsumtion beräknar jag att det inte vore fördelaktigt att hamna i ett slagsmål i detta läge, eftersom vi är två och dom är fyra. Även om jag har hälften mindre massa än denna aggressiva best vet jag var jag skall placera några välvalda slag för att sedan fly om det så vore nödvändigt, men problemet är hans lite mindre berusade vänner som säkerligen skulle bjuda på en tuffare match. Dessutom tycker jag våld är så väl onödigt som ointressant och så har jag premiär om fem dagar, vilket innebär att mitt ansikte bör vara intakt. Haha. Så när bestens kompis säger "det bäst att ni går härifrån" med ett tonläge som antyder att han äger stället och att man måste ha ett skriftligt lov utfärdat av dem för att få gå på denna gata, inser jag att det helt enkelt är bäst att gå. Vi går några meter endast för att märka att neandertalgänget totalt glömt oss och gungar vidare, vi ser en polisbil och känner oss tryggare och så nästan omedelbart svänger taxin vi beställt upp bredvid oss. Vi åker iväg och så är mötet med nattens självutnämnde härskare, den berusade machomannen över. Vilken upplevelse.Vilken lärdom: använd inte ordet "mamma" en lördagsnatt ifall du inte vill bli hotad med stryk. 

Jag är tydligen en ganska provocerande uppsyn för vissa. Jag klär gärna upp mig, doftar gärna gott, skrattar högt, dansar, tar plats, är positiv och har inget behov av att hävda mig själv på andras bekostnad genom att skrika "neger", "bög" eller "hora" till folk jag ser på gatan. I Finland är jag finlandssvensk och i Sverige är jag från Finland. Oerhört konstigt, tydligen. Jag har ändå fått höra förvånansvärt lite skällsord och förolämpningar på gatan eller i andra offentliga rum under mitt liv. Och dom få gånger jag blivit utsatt för glåpord har det oftast varit en person som ensam kommer fram till mig och förklarar vad denna tycker om mig och hur man skall leva sitt liv. Hittills har jag oftast gått segrande ur dessa strider. Jag är inte den som tappar orden eller modet om någon förolämpar mig. Tvärtom. Och tydligen kan jag i sådana stunder, trots min klena fysik, vara rätt så respektingivande, eftersom jag inte åkt på stryk en enda gång och mina förolämpare ofta blivit tysta och gått bort.

Det intressanta är också att dom gånger jag förolämpats eller hotats av främlingar har det alltid varit samma "typ", en man som uppenbart anstränger sig mycket för att framstå som den heterosexuella, tuffa, "riktiga" karl'n. Vad säger det egentligen?

Kostymkåt, en vårkänsla?

På tal om kostym, så känner jag en stark fysisk längtan till min ljusa trenchcoat som hänger i någon garderob i Finland. Det blir så fruktansvärt hett, lite svettigt, när man går på stan i dessa vinterjackor och solen gassar. Håll ut, min lätta och vackra vårkappa, om två veckor kommer jag och hämtar dig!

Idag har varit en fantastisk dag. Att börja dagen med frukost i solsken gör stor skillnad, men det var dagens genomdrag av vår föreställning som satte guldkant på tillvaron. Trots att jag spelar rätt så små roller (eller roller som inte har mycket scentid, det finns de facto inga "små roller", menar jag), så har jag så gott som hela tiden något att syssla med, eftersom rollerna är många och klädbytena omständliga. Föreställningen går framåt och nu har vi kommit till det skedet i repetitionsprocessen att man börjar höra texten på nytt, hör nya saker, åtminstone jag. Det element som dock allra mest tillfredsställer mig är de fantastiska dräkter vi bär på scenen. Jag tycker överhuvudtaget om den asketiska scenbilden vi har. Det är barskrapat, grått och enkelt, vilket stöder berättelsen och ger oss skådespelare en skyldighet och möjlighet att fylla scenrummet.

Och vilken lyx är det inte att få jobba med verkliga proffs som syr upp en hel påveskrud efter mina mått. Kanske denna praktik är höjdpunkten i min karriär? Haha. Hoppas inte, även om jag njuter för fulla muggar. Något jag också älskar med detta yrke är att bli sminkad. Att bara få sitta och låta någon som kan sin sak göra en snygg. Alltid blir man ju inte snygg heller, det beror ju på vad och vem man spelar, men just i denna föreställning får jag ha min verkliga ålder, och med mina karaktärer representera soldaten, sjömannen och sjuksköterskan. Eftersom dräkterna är anpassade efter mina mått sitter de också väldigt bra på mig, vilket i sin tur ger så mycket känsla och gratis lyft när det gäller kroppsspråk. Jag känner mig helt enkelt ack så lyckligt lottad och inställd på att göra mitt allra bästa för denna produktion.

Nu jobbar vi vidare, dagar och kvällar. Idag hade vi dessutom den, tillåt mig säga, formidabla fotografen Elisabeth Ohlson Wallin på plats som tar föreställningsbilderna. Nästa vecka har vi publikrep varje dag och så på fredagen är det premiär. Lubiewo-Kärleksön 30 mars på Göteborgs Stadsteater. Åh!

Morgonrodnad med Lena

Vaknar allt för tidigt denna morgon. Efter att ha druckit ett stort glas vatten i mörkret kommer insikten om att jag inte kommer att somna om. Jag ger upp, stiger upp, drar upp gardinen och andas in denna tisdag som för mig är måndag. Ledig igår och idag kör en lång arbetsvecka igång. Premiär nästa vecka. Nu gäller det.

Har knappt varit hemma denna helg. Har sprungit på fest på Artisten, Göteborgs Teaterhögskola, repeterat, njutit av en fantastisk middag med vin i underbara människors lag, gått på rysk temafest, mött en hel del fina och nya typer, varit lat och suttit bort en hel dag på ett kafé. Därför hägrar disken och allmän oordning råder i mitt kök. Jag låter disken vara, låter morgon-Tv dåna i bakgrunden och plöjer igenom några dagstidningars hemsidor. Orkar inte ta till mig nyheterna. Värmer några obskyra matrester jag hittar i mitt kylskåp. Förvånansvärt gott, jag är förvånansvärt hungrig.

Av någon anledning börjar jag tänka på Lena Philipsson. Jag letar reda på hennes nya skiva på internet. Lyssnar till den och inser att det är mitt i prick. Jag känner mig som musiken på den: otillgänglig, slätstruken, simpel men lite obegriplig, rak, bakåtlutat sexig, cool, men oförstådd och suggestiv.

Tillåt mig dessutom dela med mig av min familjs mörkaste hemlighet. Alla män i min familj, min far, jag och min bror har en grej för Lena Philipsson. Denna sjukdom är troligtvis ärftlig. Min mor är ett levande bevis på att sjukdomen dock inte smittar på kvinnor i vår släkt.

Nu drar jag mig lätt dansande till teatern för att repetera övergångar mellan pjäsens alla scener. Det finns en hel del av dom. Jag njuter av denna praktik, så jag försvinner med glädje in i en lång arbetsvecka. Kanske ses vi på andra sidan. Kyss.

Frisk, fri & full fräs!

Någon ordning finns det i världen i alla fall, eftersom underbara Loreen vann Melodifestivalen. Och solen har strålat över Göteborg denna vecka i ännu högre grad än tidigare. Göteborg kallas ju Lilla London (läs dimmigt, regnigt och ruskigt) och innan jag flyttade hit varnade många mig för vinden och regnet. Kanske mina låga väderförväntningar gjort att jag reagerar på solen konstant, men soligt har det varit! Må det fortsätta så! Jag tycker Göteborg borde heta Lilla Casablanca, faktiskt!

Stadens invånare satt igår i ett trans-likt tillstånd och dyrkade solen.

Det persiska nyåret (!) satte färg och fest på staden häromkvällen. Roligt!

Min finska tvilling åkte förra veckan och i samma väva slog en våldsam influensa ner i mig. Som tur hann vi både njuta av varandras sällskap, fest och staden under de två veckor han var här. Men sedan var det slut på det roliga. Jag har aldrig varit med om en dylik feberfrossa. Jag kom hem från teatern och kollapsade, lade mig under täcket, iklädd varma byxor, en t-skjorta och två långärmade skjortor och hade ändå fruktansvärt kallt. Hela den första kvällen låg jag i ett helvetiskt tillstånd, varken vaken eller sovande, halvt medvetslös, skakande och stönande. Sedan följde en vecka av huvudverk och självömkan, allt detta i vågrätt tillstånd. Nu är jag frisk, förutom att en diabolisk och slemmig hosta gör mig sällskap.

Följa John!

Konst!

Idag skall vi ha genomdrag av Lubiewo-Kärleksön. Vårt första genomdrag av bägge akterna samtidigt, med smink, kostym och allt. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Skräcken kommer från det faktum att jag har fem stora byten och inte en blekaste blå aning om min röda tråd, om ni förstår vad jag menar. Eftersom jag aldrig repeterat helheten i ett kör i rätt kostym och rätt scenografi kommer jag antagligen att märka ett antal gånger att jag står på fel våning, fel sida och i fel hatt med tanke på den aktuella entrén. Men det är faktiskt inte så farligt. Det är ju därför vi har repetitioner innan, ja, premiären. Haha. Det blir nog bra. Idag följde jag med då några scener där jag inte medverkar repeterades. Det var fruktansvärt roligt. Denna pjäs är rolig. Grotesk också, rättare sagt är texten brutal och berättelsen väldigt hård i grund och botten. Fast vad annat kunde den vara då den dels handlar om homosexuellas tillvaro i det katolska och Sovjetkontrollerade 70-talets Polen. Men som i livet är humorn närvarande hela tiden. Jag är så otroligt stolt och glad över att ha börjat min praktik på Stockholms Improvisationsteater och sedan ha fått fortsätta den på Göteborgs Stadsteater. Jag tror detta praktikår kommer att utveckla mig och ge mig så mycket mer än jag kan ana, på alla plan. Vad är det månne för en filur som återvänder till Finland i juni? Om han återvänder i juni? Om han återvänder?

Jag älskar inte just detta flygbolag, men detta är en sällsynt bra idé...

Sveriges Presidentval

I Finland heter det valdebatt, i Sverige kallar man det deltävlingar. I Finland väljer politiska partier sina vassaste kandidater och i Sverige skuffar skivbolagen fram sina hetaste artister. I Sverige tar man hjälp av dansare och strålkastare medan man i Finland höjer profilen genom att ha med fru och hund. I bägge länder är det folket som i sista hand väljer, demokratin säger sitt. I Finland heter detta fenomen "Presidentvalet", i Sverige "Melodifestivalen".

Då var det dags igen, alla schlagerfjollors nyår är här (OBS: en schlagerfjolla kan likväl vara en glittrande bög, rosa tant eller grå gubbe), nämligen finalen av Melodifestivalen 2012. Självklart har jag följt med spektaklets alla fyra deltävlingar och andra chansen, jag är ju trots allt en rosa tant. Min högsta prioritet och främsta aktivitet denna helg är att krya på mig. En influensa slog ner i mig som en blixt från klara himlen i början av veckan och jag har varit sängbunden sedan dess. Jag hoppas alltså att finalen inte blir allt för upphetsande, mitt hjärta är svagt av allt hostande och huvudet hänger löst efter all feber, alltså får vi hoppas på att allt går som det skall och underbara Loreen vinner med Euphoria.

Som den rosa schlagertanten jag är har jag självklart en massa åsikter om schlagern i år, om låtarna och artisterna. Men eftersom jag inte kan sluta skriva när jag väl börjar och jag anar att ni som läser kanske inte är så fruktansvärt intresserade, alltså låter jag bli. Programledarna är toppen, det måste dock sägas. Och så måste jag ju belysa det faktum att det finns en till likhet mellan Melodifestivalen och Presidentvalet, att en av de tävlande i schlagern i år faktiskt påminner lite om Finlands nyvalda president Sauli Niinistö, nämligen Björn Ranelid. Björn är en solbränd brunkrämad och stylad version av den finska presidenten. Ranelids låt Mirakel och Saulis politik skiljer sig dock från varandra. Tack gode Gud för det. Det att Sauli blev vald kan jag leva med, men om Björn blir det, ja, då vet jag icke hur jag skall gå vidare. Ranelid har fått en massa både befogad och obefogad negativ kritik samt befogade och obefogade försvarstal. Jag har inga problem med att en gubbe i kostym som ser ut som Ranelid, med Ranelids bakgrund ställer sig på scenen och reciterar sin poesi, men när en 30 år yngre tjej med dansare klädda i 20 cm tyg per kropp står bredvid och ålar sig tycker jag att det blir både obekvämt, pinsamt och värt att kommentera.
Nu kom jag igång i alla fall. Man borde ju skriva om Sean Banan, om Helena Bergströms underbara karaktärer och schlagergudinnan Charlotte Perrelli...

Det vore ju naturligt att jag som avslutning på detta paljettfyllda inlägg skulle ladda upp just Perrellis vinnande bidrag Hero från 2008 (den ultimata moderna schlagern för mig), men så blir det ej. Jag har en annan guldklimp att erbjuda. Det är tre veckor kvar nu till premiär av Lubiewo-Kärleksön på Göteborgs Stadsteater. En av huvudrollerna spelas av självaste Björn Kjellman som faktiskt även gjort ett lyckat äventyr i Melodifestivalen.
Se och njut:

 

Jag citerar Björn Kjellman och säger: Eläköön elämä!

Katterna i Kattegatt

Jag kan inte sluta underrätta, understryka och underblåsa irritation bland er i Finland genom att om och om igen berätta att våren är kommen här i Göteborg. Lätta svettningar förekommer när man rör sig på stan under vårsolens påträngande belysning. Och visst är det härligt! Mitt finska besök sitter kvar som en alkoholist i en vinkällare, vilket är fantastiskt kul och nyttigt. För mig alltså, inte för alkoholisten. Jag blir pigg och glad av att ha en inneboende, man delar på både bördor och glädjeämnen och får prata lite finska (även om vi mest kommunicerar non-verbalt eller med djuriska läten).

Ett annat riktigt stort plus är att man har en helt annan motivation att se den stad man bor i då man har en gäst utifrån. I Stockholm hade jag helt för få gäster, vilket gjorde mig lite lat att se staden. Annat har det varit här. Sedan suomipoika kom förra torsdagen har vi ätit sushi, gått på bio (rekommenderar varmt The Iron Lady), sett lite för mycket av Göteborgs nattliv, gått på gym och badhus, ätit allt möjligt gott och sist men inte minst gjort en hejdundrande utflykt till den göteborgska arkipelagen där vi tog iland på magiska Brännö. Bilder följer! Dessutom har denna vecka varit exceptionellt lugn på teatern då vi saknar två viktiga skådespelare, så jag har haft tid över att hänge mig åt trevligheter. Nästa vecka blir det andra bullar. Premiär av Lubiewo-Kärleksön om 28 dagar på Göteborgs Stadsteater!

Tillbaka till skärgården. Alla som besöker Göteborg och har lite mera tid över bör absolut ta spårvagn 11 ner till Saltholmen och hoppa på någon av de lokala färjorna. Allt detta till priset av en vanligt biljett som duger på bussarna och spårvagnarna i stan. Dels tar spårvagnen dig igenom de arkitektoniskt intressantaste kvarteren i stan, för att inte prata om det gudomliga i att få andas in havsluft och äta sig mätt på ändlöst vackra vyer över Kattegatt. Hah, jag låter som en reklambyrå. Nå, här kan ni äta er mätta på några bilder från vår extremt skrattiga och sköna dag ute till havs.

Sverige.

Bergsbestigning.

Tanke: bär ej vita byxor i skärgården.

Lång färd.

Högt över havet sjöng Arja Saijonmaa. Bra gjort!

Vi fick en ny vän ute på en ö. Jesse döpte vi den till. Dess svans var sned.

Jesses hem?

Detta fann vi på en karta. Bägge får varsin ö. Dynholmen är bra för baksmälla.

Det fanns något för alla på färjan.

Havshälsningar från katterna i Kattegatt!