Sveriges Presidentval

I Finland heter det valdebatt, i Sverige kallar man det deltävlingar. I Finland väljer politiska partier sina vassaste kandidater och i Sverige skuffar skivbolagen fram sina hetaste artister. I Sverige tar man hjälp av dansare och strålkastare medan man i Finland höjer profilen genom att ha med fru och hund. I bägge länder är det folket som i sista hand väljer, demokratin säger sitt. I Finland heter detta fenomen "Presidentvalet", i Sverige "Melodifestivalen".

Då var det dags igen, alla schlagerfjollors nyår är här (OBS: en schlagerfjolla kan likväl vara en glittrande bög, rosa tant eller grå gubbe), nämligen finalen av Melodifestivalen 2012. Självklart har jag följt med spektaklets alla fyra deltävlingar och andra chansen, jag är ju trots allt en rosa tant. Min högsta prioritet och främsta aktivitet denna helg är att krya på mig. En influensa slog ner i mig som en blixt från klara himlen i början av veckan och jag har varit sängbunden sedan dess. Jag hoppas alltså att finalen inte blir allt för upphetsande, mitt hjärta är svagt av allt hostande och huvudet hänger löst efter all feber, alltså får vi hoppas på att allt går som det skall och underbara Loreen vinner med Euphoria.

Som den rosa schlagertanten jag är har jag självklart en massa åsikter om schlagern i år, om låtarna och artisterna. Men eftersom jag inte kan sluta skriva när jag väl börjar och jag anar att ni som läser kanske inte är så fruktansvärt intresserade, alltså låter jag bli. Programledarna är toppen, det måste dock sägas. Och så måste jag ju belysa det faktum att det finns en till likhet mellan Melodifestivalen och Presidentvalet, att en av de tävlande i schlagern i år faktiskt påminner lite om Finlands nyvalda president Sauli Niinistö, nämligen Björn Ranelid. Björn är en solbränd brunkrämad och stylad version av den finska presidenten. Ranelids låt Mirakel och Saulis politik skiljer sig dock från varandra. Tack gode Gud för det. Det att Sauli blev vald kan jag leva med, men om Björn blir det, ja, då vet jag icke hur jag skall gå vidare. Ranelid har fått en massa både befogad och obefogad negativ kritik samt befogade och obefogade försvarstal. Jag har inga problem med att en gubbe i kostym som ser ut som Ranelid, med Ranelids bakgrund ställer sig på scenen och reciterar sin poesi, men när en 30 år yngre tjej med dansare klädda i 20 cm tyg per kropp står bredvid och ålar sig tycker jag att det blir både obekvämt, pinsamt och värt att kommentera.
Nu kom jag igång i alla fall. Man borde ju skriva om Sean Banan, om Helena Bergströms underbara karaktärer och schlagergudinnan Charlotte Perrelli...

Det vore ju naturligt att jag som avslutning på detta paljettfyllda inlägg skulle ladda upp just Perrellis vinnande bidrag Hero från 2008 (den ultimata moderna schlagern för mig), men så blir det ej. Jag har en annan guldklimp att erbjuda. Det är tre veckor kvar nu till premiär av Lubiewo-Kärleksön på Göteborgs Stadsteater. En av huvudrollerna spelas av självaste Björn Kjellman som faktiskt även gjort ett lyckat äventyr i Melodifestivalen.
Se och njut:

 

Jag citerar Björn Kjellman och säger: Eläköön elämä!

Katterna i Kattegatt

Jag kan inte sluta underrätta, understryka och underblåsa irritation bland er i Finland genom att om och om igen berätta att våren är kommen här i Göteborg. Lätta svettningar förekommer när man rör sig på stan under vårsolens påträngande belysning. Och visst är det härligt! Mitt finska besök sitter kvar som en alkoholist i en vinkällare, vilket är fantastiskt kul och nyttigt. För mig alltså, inte för alkoholisten. Jag blir pigg och glad av att ha en inneboende, man delar på både bördor och glädjeämnen och får prata lite finska (även om vi mest kommunicerar non-verbalt eller med djuriska läten).

Ett annat riktigt stort plus är att man har en helt annan motivation att se den stad man bor i då man har en gäst utifrån. I Stockholm hade jag helt för få gäster, vilket gjorde mig lite lat att se staden. Annat har det varit här. Sedan suomipoika kom förra torsdagen har vi ätit sushi, gått på bio (rekommenderar varmt The Iron Lady), sett lite för mycket av Göteborgs nattliv, gått på gym och badhus, ätit allt möjligt gott och sist men inte minst gjort en hejdundrande utflykt till den göteborgska arkipelagen där vi tog iland på magiska Brännö. Bilder följer! Dessutom har denna vecka varit exceptionellt lugn på teatern då vi saknar två viktiga skådespelare, så jag har haft tid över att hänge mig åt trevligheter. Nästa vecka blir det andra bullar. Premiär av Lubiewo-Kärleksön om 28 dagar på Göteborgs Stadsteater!

Tillbaka till skärgården. Alla som besöker Göteborg och har lite mera tid över bör absolut ta spårvagn 11 ner till Saltholmen och hoppa på någon av de lokala färjorna. Allt detta till priset av en vanligt biljett som duger på bussarna och spårvagnarna i stan. Dels tar spårvagnen dig igenom de arkitektoniskt intressantaste kvarteren i stan, för att inte prata om det gudomliga i att få andas in havsluft och äta sig mätt på ändlöst vackra vyer över Kattegatt. Hah, jag låter som en reklambyrå. Nå, här kan ni äta er mätta på några bilder från vår extremt skrattiga och sköna dag ute till havs.

Sverige.

Bergsbestigning.

Tanke: bär ej vita byxor i skärgården.

Lång färd.

Högt över havet sjöng Arja Saijonmaa. Bra gjort!

Vi fick en ny vän ute på en ö. Jesse döpte vi den till. Dess svans var sned.

Jesses hem?

Detta fann vi på en karta. Bägge får varsin ö. Dynholmen är bra för baksmälla.

Det fanns något för alla på färjan.

Havshälsningar från katterna i Kattegatt!

Framsteg och finnar

Nu går det undan på Göteborgs Stadsteater. Förutom att Bibeln (just det, Bibeln) hade premiär med ära på stora scenen förra fredagen flyttar vi, Lubiewo-gänget in på stora scenen nästa vecka. Vi har repeterat sedan 10.1 i stora repsalen, som är stor nog, men trots det har vi saknat 8 meter i verklig scenbredd för att inte prata om scendjup. Kommer nog att vara en smärre chock att ställa sig på Stadsteaterns enorma scen. Den dagen, den sorgen. Äsch, jag ser fram emot det! På onsdagen hade vi genomgång av första akten och idag kör vi den andra. Det var otroligt positivt att se första akten som en fortlöpande helhet. Färdiga är vi inte, men på god väg. Premiär 30 mars. Dessutom hade jag tid på kostymateljén igår. När man ser sina rollers dräkter hänga på ett räcke förstår man hur många de är. Och hur olika de är. Spännande.

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta och mena det, men jag trivs på gymmet. Jag njuter av att sitta i en svettig sal och träna. Jag som så hatade det, tyckte det var vidrigt och underligt. Motion och kroppsvård är ju att i äkta Rousseausk-anda springa på daggfuktiga ängar med blommor i håret. Nå ja. Igår besökte jag gymmet mitt på dagen, vilket innebär att det inte var mycket folk där och de få skrotlyftande individerna som tagit sig dit var hurtiga gubbar. Och så jag då. Efter ett svettigt och intensivt pass gick jag dessutom upp till simhallen och agerade gädda i bassängen. Skönt så det förslår!

En frusen kanal och ett fruset lejon.

Själavård är en stor cappuccino, röda byxor och en artikel om Charlotte Perrelli.

En annan filur som gör framsteg här i Göteborg är våren. En natt av regn och rusk spolade så gott som helt och hållet bort den lilla snö som fallit över staden. Igår sken solen som om världen skulle upphöra idag. Vi får se hur det går. Med den här farten är det högsommar om en månad. Nja, men lite. Nästan. Om inte världen går under alltså.

Sist, men absolut inte minst kan jag berätta att jag har en tvättäkta finne på besök denna helg. Eller han kanske stannar en vecka, för evigt. Den jäveln köpte nämligen bara en enkelbiljett. Det är faktiskt väldigt trevligt! Jag har i och för sig varit flitig med att flyga hem under min korta tid här, men en liten hemlängtan lever jag konstant med, framförallt efter mina nära och kära (slasket som hör den finska våren till intresserar mig icke). Så det är ju mer än trevligt om Finland (minus slask) kommer hit också. I bästa fall får vi sällskap av ytterligare en finsk medborgare imorgon. Vi skall äta gått, skvallra, se Melodifestival och värna om varandras nio liv. Jo, vi är nämligen katter. Förstås. Skönt att få prata finska också.

Nu blir meningarna kortare och innehållet innehållslöst så jag avslutar detta inlägg och önskar alla en harmonisk och drömlik helg. Punkt.

Kanske något för mig och min finska gäst?

Vintertid

Våren är kommen. Typ. Nästan i alla fall. Våren är på väg. Denna sköna söndag skiner solen i Göteborg, fåglarna har melodifestival och framför sina bidrag i varje träd. Snön smälter och jag känner en uppriktigt lycka över att leva och finnas till i denna förunderliga och föränderliga värld. Det kan i och för sig vara baksmällan som gör mig lite extra sentimental, men det är väl inte att förakta.

Vintern. Den gick mig helt förbi. Eller kanske jag gick förbi vintern. Jag gick nog förbi det mesta denna vinter. En intensiv och underbar tid i Stockholm, tillfällig flytt till Helsingfors för att sedan packa väskorna igen och hoppa in i ett nytt äventyr i Göteborg. Nu skall jag lugna mig, vilket jag gör genom att inte köpa flygbiljetter till Finland. Ni får komma hit istället. Nästa vecka får jag faktiskt väldigt kärt besök av en sann artfrände. Mjau!

Dom få stunder av köld, snö och dramatik som hör vintern till har jag ändå upplevt under mina helger i Helsingfors. Ganska skönt att få turista i den äkta finska vintern, men slippa leva i den. Jag blir säkert en sådan där tant som bor vinterhalvåret på Costa del Sol. Haha.

Vintergatan.

In i dimman på Georgsgatan.

Domkyrkan i Helsingfors är en gudomlig skönhet i sin vinterskrud.

Laskiaspullaa ja puhelua kauniin kaksosen kanssa.

Bästa vänner!

Det finns något konstigt med att facebook en gång om året svämmar över av kärleksförklaringar tillägnade ens vänner, gatubilden blir ljusröd och Google anpassar sin logo efter "Valentine's Day". Samtidigt är det fint. Jag formar mig efter massan och bidrar med en hyllning till just vännerna. Egentligen borde vännerna hyllas 365 dagar om året.

Vänner. Jag har många och har med åren blivit extremt uppmärksam på hur lyckligt lottad jag är över att ha var en och av dem i mitt liv. Jag har gråtit, definitivt skrattat med er alla. En individualist som jag, som har ett starkt behov av att förverkliga sig själv och sina idéer är samtidigt otroligt skör och beroende av andra, beroende av någon som bekräftar en och applåderar oberoende om man är rolig eller träffar rätt ton. I skrivande stund sitter jag ensam och känner mig fruktansvärt ödmjuk. Jag finner ert stort lugn, en grundlig lycka, i insikten om att jag aldrig kan gå under. Världen och jag själv må skjuta torpeder i mitt skrov, men en enda ynka liten "mayday"-signal räcker för att mina vänner håller mig flytande tills jag är hel igen. Det är vänskap, det är vänskapens obestridliga och direkta styrka. Vänner. Jag tänker på er idag. Jag tänker på er varje dag. Hoppas ni vågar stöda er på mig, precis som jag vågar stöda mig på er, dela er glädje, dela er sorg eller bara ringa för att berätta ett dåligt skämt eller prata om vädret. Jag Hjärta Mina Vänner.

Den där fikan...

Om det är något jag verkligen gillar, diggar, älskar är det kafékulturen i Sverige, i synnerhet i jämförelse med Finland. Under hösten i Stockholm sonderade jag terrängen de första veckorna, men väldigt snabbt fann jag mig själv på samma kafé gång på gång. Några kvarter från Stockholms Improvisationsteater i Vasastan där jag hade äran att skapa och finnas på hösten ligger Café Balzac. Ett mysigt litet hål i väggen på ett pampigt sekelskifteshus mittemot Filadelfiakyrkan och Rörstrands slott.  Här har jag inmundigat en och annan lunch och druckit mig berusad på kaffe. Betjäningen är alltid vänlig, men på ett uppriktigt sätt, inte så där svällande smörigt som de ibland kan vara i Stockholm. Under mina många besök där hann särskilt en tjej bli min favorit. Hon kände igen mig andra gången jag var där, nynnade med till allt som spelades ur högtalarna, inte så där irriterande "åh, jag sjunger så bra"-nynna, utan på ett behagligt, lågmält livsbejakande sätt. När jag inte hade varit på Balzac på två veckor och äntligen återvände välkomnade hon mig glatt och sade att hon trodde att de förlorat mig för gott. Sådant gillar jag. En välkomnande varm atomsfär där man ändå får sitta ifred och äta, dricka, sitta vid facebook, läsa en bok eller begrunda livet.

Rödbetsgratinerad lax med kantareller och annat mums. Kärlek vid första ögonblicket.

Favoriten: avokadosoppa med räkor och en aning chili.

Både Stockholm och Göteborg kryllar av små kaféer och krogar. Små estetiska tillhåll på finurliga platser i stadsbilden. Detta är något jag verkligen saknar i Helsingfors. I Sverige får man ibland dessutom billigare måltider som studerande, medan du i Finland kan få rabatt på någon vidrig dussinmåltid med ditt gröna S-förmånskort (jag varken orkar eller vill förklara det). Och nämn inte ens Unicafé!

Som en sann finne trivdes jag bäst i kaféts bakersta håla, ensam. Med facebook.

Jag tror att en stor orsak till den rikliga förekomsten av kaféer i Stockholm, men också i Göteborg är den svenska fika-kulturen (säkert också förhållningssättet till småföretagare). Denna fika, vad är det? Den kan vara en lunch, men den kan också vara en trevlig liten pratstund över en kopp kaffe nästan vilken tid på dygnet som helst. Om vi skall vara riktigt karikerade kan man säga att vi i Finland uträttar lunchen, lite i enlighet med ordspråket "äta bör man annars dör man". Man kan naturligtvis också ha trevligt över matstunden, men först och främst skall näringen in i systemet. Vi går aldrig och tar en fika. "Skall vi gå på kaffe?" kan vi fråga. "Gå på kaffe?", vilket märkligt uttryck. Hur som helst så verkar vi betona själva inmundigandet i Finland, men svenskarna understryker själva mötet, fikan. Jag vill förövrigt få sagt att det är med en stor glimt i ögat jag skriver "vi i Finland" eller "svenskarna". För det första vill jag inte utge mig vara någon expert på dessa två länder och deras likheter samt skillnader, för det är jag inte. Jag är bara en finlandssvensk på upptäcktsfärd i Sverige, ett mumintroll i en allt för stor dal med fikande Pippi Långstrumpor och Bamsen. Framförallt har denna praktik lärt mig både hur typiskt "svensk" och "finsk" jag är, jag tror man kan bli en supermänniska om man plockar de bästa russinen ur bägge bullar. Åtminstone har min förståelse och respekt ökat för bägge länderna, i synnerhet för Finland. Distansen gör gott. Fikan är också god.

Nå, nu har jag spårat ut tillräckligt. Jag åker förresten spårvagn varje dag till teatern, roligt va? Så jag skall nog avrunda och tacka för er tid. Brukar ni fika? Eller kanske hänger ni i kafferep dagarna i ända. Jag lovar att rapportera så fort jag hittar mitt "Café Balzac" här i Göteborg. Jag har kollat in några aspiranter redan.
Adjö.

LimboBimbo & lonkero

Nu sitter jag här på Helsingfors-Vanda flygfält. Dricker en lonkero, det vill säga en long drink (haha) och upplever mig finnas i ett tidlöst rum. Jag är inte i Finland, jag är inte i Sverige. Inte på väg någonstans eller ifrån något. I ett limbo. Mitt plan borde ha lyft för snart en timme sedan, men på grund av något fel i det internationella incheckningssystemet Amadeus som bland annat Finnair använder kan inte mitt plan lyfta. Bitter kan jag skåda Norwegians och SAS plan accelerera iväg där ute för att sedan lyfta från den finska marken. Jag får en impuls att smyga ut på fältet och ta mig till ett flygplan med rysk text på och flyga till St. Petersburg. Jag tror jag avstår. Nu meddelar en röst som låter som Johanna Tukiainens att Finnairs plan till Paris är kraftigt försenat. Bra att också andra får lida. Nå nej.

Om och när mitt flyg tar mig över Östersjön, genom södra Sverige till Göteborg inleder jag min fjärde vecka där. Ännu känns det spännande. Min lägenhet känns ännu som ett palats, exotiskt, men bekvämt hemvant. Fast just nu är det inte särskilt palatslikt. Detta beror på den enkla orsaken att regissören på Göteborgs Stadsteater som jag jobbar med bjöd hem hela ensemblen på sushi- och vinkväll dagen innan jag skulle flyga till Helsingfors. Sushin var utsökt, vinet flödande och sällskapet fenomenalt. Kvällen blev överraskande lång och jag rätt så glad, vilket resulterade i att jag vaknade kl.07.35, det vill säga 1 h 25 min innan mitt flyg från Landvetter Airport skulle avgå. Efter högljudd panik, påklädning, allmänt "omkringslängande" av saker och nödsamtal efter taxi (tacka vet jag möjligheten att checka in via e-posten!) hann jag i god tid till flygfältet. Men jag såg ut som ett terrordåd. Dock var jag fiffig nog att gömma mig i min kappas höga pälskrage och beklä huvudet med en massiv pälsmössa. Min utstyrsel kunde beskrivas som en blandning av finska vinterkriget samt modern rysk medelklass. Märkligt värre!

Jah, det är väl dags att avrunda och flyga iväg mot en ny vecka och fortsatt forskning på teatern och i Göteborg. Dessvärre och roligt nog är jag tillbaka i Helsingfors redan nästa fredag. Skall göra ett intressant jobb då och det är ju alltid fint att få tid att umgås med nära och kära(ste). Livet är allt spännande just nu. Många fina människor i mitt liv! Låt om oss återkomma snart. Pekka Haavisto for president!

Kyss, Ctrandberg. 

I väntan.