Rock 'n' roll och höstvisan med snuskvåld som avrundning

Dilemma. Jag har så mycket att säga. Jag kunde på riktigt sitta uppe hela natten och skriva, inte för bloggandets skull, utan för skrivandets skull. För att tömma mitt huvud, som just nu rymmer århundraden av tankar, funderingar och drömmar. Jag måste tömma det, som en tankarnas sädesutlösning (ursäkta, är kraftigt påverkad av kvällens föreställning). Har nyss sett ett publikgenomdrag av Turteaterns Juliette och jag kräver att ni skall se den! Premiär inkommande fredag. Denna upplevelse får ett eget inlägg senare. I denna villervalla, låt om oss vara strukturerade. Alltså, idag:

Lunchevent "Teater för jobbet", hette tillställningen som gick av stapeln på Stockholms Improvisationsteater idag. "Lunchevent". Event är alltså engelska och betyder evenemang. Haha. Förlåt. Lite måste jag ju få förlöjliga mig över svenskarnas förkärlek till engelska låneord, när jag själv är illa tvungen att städa bort finlandismerna ur mitt språk för att bli förstådd. (så som kiva, roskis och veke). Okej, "moving on", liksom.
Teatern fick besök av tidigare och förhoppningsvis kommande företagskunder. Lunch inmundigades och publiken fick skriva små lappar med påhittade låttitlar som vi senare skulle ha scenisk användning för.  Det garvade improgardet körde igång, presenterade teatern och dess verksamhet kort, värmde upp publiken och gav smakprov på hur en workshop på ett företag kan se ut. Jag slogs än en gång omedelbart av hur omedelbar improvisationen är. En bra improvisatör bjuder frikostigt och tryggt på sig själv, utan att "störa" situationen med försök att vara rolig eller smart. Det tragikomiska är ju att det är just då det blir roligt och smart, när man inte försöker vara det. På Stockholms Improvisationsteater finner ni inte bra improvisatörer, utan fenomenala sådana och en ivrig finlandssvensk praktikant. Det var så otroligt att än en gång se hur lätt en publik engagerar sig, lägger vardagsrollerna åt sidan och blir människor, redo att ta emot och bjuda på sig själva, genom några simpla och just därför så grundläggande improvisationsövningar. Det händer med mig varje gång. Hoppas det aldrig slutar hända. 
Sedan skulle vi bjuda på smakprov ur teaterns julföreställning, "Den improviserade schlagerfestivalen" (dessvärre är min praktik slut när den är aktuell, vilket är beklagligt, det vet ni som känner mig). Det gick i alla fall ut på att tävla med improviserade succéhits, riktiga schlagerdänger. Det drogs en låttitel ur en låda (de som publiken fick fabulera innan) och genre för låten ur en annan låda. Mitt bidrag hette Stressad chef och det blev en rocklåt. Haha, säger jag och många som läser detta. Det blev en konstig sång minsann, men dömer ej mig själv till evig skärseld för det. Jag var konstigt nervös. Sedan sjöng min medtävlande en riktigt fin popballad, nästan störande fyndig i sin enkelhet, Under paraplyet, tror jag den hette. Och jag visste att jag var slagen. Men nej! Precis som i de icke-improviserade mastodont schlagertävlingarna vinner fel låt alltid! Så även denna gång. Kanske var det mitt nytvättade hår, den vita skjortan eller det skeva, osäkra finska leendet som bara bad om att få kärlek och världsfred som gjorde att jag vann. Ja, Gud vete det, för bidraget var det inte. Som vinnare fick jag sedan leda det storslagna avslutningsnumret, som blev en powerballad om schizofreni. Regnet faller, solen skiner, var dess titel.
Allt detta på en timme. Uppmuntrande och bejakande. Improvisation är världens bredaste plattform för möjligheter. 

Vägmärke för "Improvisation pågår"? I alla fall finnes denna figur på dörren till scenen på teatern.

Efter detta satt vi och fikade, jag försökte få ordning på e-posten och läste lite nyheter från Finland. Och då! Plötsligt infann sig den där känslan, som jag redan hunnit gå och vänta på, eftersom jag vet att den kommer infinna sig. Nämligen hösten. Inte den vi kan skåda i naturen, utan min mentala höst. Dessa hänger självklart ihop. Som organism föreställer jag mig att jag behandlar döden, livets förgänglighet och processer som avslutas. Den gångna våren och sommaren arkiveras i hjärna och själ, insikter lägger sig på allvar och händelser får perspektiv. Min höst tar sig i uttryck av ett lite behagligt vemod, en fundersamhet, ödmjukhet och mottaglighet för kärlek, gulnande löv och diskussioner över ett glas mörkrött vin. Varje år känns det som om detta blir mer omständigt, men detta år har varit helt exceptionellt och jag vill inte slå det nästa år. Aldrig har jag upplevt och genomlevt så mycket i mina studier, i mitt arbete och i mina människorelationer. Det har varit otroligt och jag ångrar inget, men det har varit för mycket på en gång.

Och nu är jag här, i Stockholm. Det är roligt, fint, utmanande och behagligt. Det är svårt, saknadsfyllt och osäkert. Nu är det god natt, ja, inte kanske när ni läser detta, men just nu, i skrivande stund, säger jag god natt. Hyvää yötä maailma, olen tässä.

En hösthimmel. Över ett Stockholm.