Ett konstverk!

Nu har jag bloggat i en vecka. Mina inlägg har lästs nästan 800 gånger, åtminstone har ni klickat på dem så många gånger. Eller kanske är ni bara tre stycken ivriga IT-frälsta pensionärer i Sibbo som konstant läser min blogg. Hur som helst känns det roligt att någon läser det jag skriver, för jag lägger omsorg och tanke i varje inlägg. Nu, detta veckojubileum till ära vill jag bjuda er på något. Här kommer en minipjäs, kan även läsas som en novell eller dikt, som jag skrev i vintras för våra Egna Arbeten (en kurs där vi själva får utarbeta en scenisk gestaltning som uttrycker våra konstnärliga ambition) på Teaterhögskolan som vi framförde på Teater Viirus. 

Min föreställning hette Rendez-vous chez le dentiste (betyder ungefär "tandläkarbesöket") och min beskrivning av föreställninge var "En grevinnas kamp mot sig själv i ca 11,30 minuter". Föreställningen gick ut på att en röst berättade om en grevinnas dag samtidigt som jag på scenen ordlöst spelade upp den, men berättaren och grevinnan kom inte alltid överens. Allt detta ackompanjerades av George Bizets stycke L'amour est un oiseau rebelle ur operan Carmen. Här kommer ett utdrag ur texten, slutet fattas och är således öppet för tolkning. Haha. Nu flummar jag "big time", men det tar jag inget ansvar för. Tryck på PLAY på Youtube-videon längst ner i inlägget och läs min text till musiken. Ni måste inte, men det är meningen. Imorgon skriver jag mer om vad som försiggår på teatern. Kram på er! 

Text: Christoffer Strandberg

Musik: Georges Bizet

 

"Det är tyst. Mörkt och tomt. Kallt, mörkt och tyst. Som att ligga mitt i en väldig låda. Isolerad i begränsad rymd. 

Fast någonstans, mitt i allt, ett ljud. Åtminstone en aning om ett ljud. Ett blygt skrapande någonstans långt borta. Ett krafsande, som om tjocka små maskar ihärdigt arbetade sig in i lådan med sina sylvassa huggtänder. Ett krafsande, kanske snarare som om en avlång, riktigt gammal, hovmästare iklädd livré stod och skrapade på lådans lock med sin gulnade pekfingernagel. Krafs, krafs, krafs. Det börjar eka inne i lådan då skrapandet blir kraftigare. Crescendo.

Sedan ett utdraget brak, som när en överviktig fågel lyfter från en skör gren som brister och störtar ner i marken.

Grevinnan öppnade sina ögon. Nej, Grevinnan försökte öppna sina ögon. Hon hade andats tungt i natt i det fuktiga rummet. Hennes andedräkt hade sugit sig fast i taket samt på tapeterna och satt nu också som klister mellan hennes ögonlock. Det knakade och knäppte i de små arma musklerna kring hennes ögon då hon riktigt ansträngde sig för att öppna dem. De senaste femton åren hade det blivit allt svårare att vakna. Hon tänkte tyst för sig själv att livet onekligen verkar slutta mot döden. Statistiken stödde även detta påstående. Var var alla andra? Bara Baron, Prinsessan, Friherrinnan och Greger! Alla fester, alla ord som börjar på B, ljudet av snabba klackar och falsettskratt. Det var länge sen.

Grevinnan skickade en djup andefattig suck genom rummet. Den kom tillbaka, men fyllde inte hennes knapriga lungor med ny luft, utan med unket humör och en förutfattad mening om att även denna dag skulle bli högst meningslös. Denna subjektiva sanning till trots satte Grevinnan igång med sina rutiner som hon gjorde varje morgon. Tjurigt aktiverade hon sin något krympta hjärna. Turbinerna i pannloben startade och satte igång ett högt surrande. Strömmen började sakta och orytmiskt flöda. Kunskaperna, minnena och medvetande satte återigen igång sitt lopp genom hjärnan. Det var dags för morgongymnastiken. Ho... Det var dags för morgongymnastiken. DET VAR DAGS FÖR MORGONGYMNASTIKEN OCH GREVINNAN TYCKTE ATT DET VAR ROLIGT! Hon vred på sin nakna torso, som gnisslade till då de morgonrostiga ryggkotorna gnuggades mot varandra. Grevinnan hade länge misstänkt att någon slags svampväxt hade fäst sig på ryggraden, eller en hord av insekter, kanske skalbaggar. Det brukade ila obehagligt i ryggen, speciellt när det blev kallt. Nu hade det varit vinter så länge Grevinnan orkade komma ihåg. Nya köldrekord rapporterades varannan vecka. Ute i Grevinnans märkliga trädgård, en gång en plats för frisläppt aristokratiskt umgänge, fanns en samling med ihjälfrusna smådjur. På det en gång rödmålade fågelbrädet fanns en imponerande utställning av ihjälsvultna och -frusna fåglar, mumifierade av snö och is. Två månader sedan då Grevinnan satt och frös på sin glasveranda kom två tofsmesar flygandes, de flög trögt och knyckigt tills bägge frös ihjäl i luften och krockade med varandra. En lätt smäll, som ljudet av två isbollar som krossas mot varandra, hördes och tofsmesarna regnade ner i miljoner små snökristaller över en sprucken trädgårdstomte. Det var det tråkigast Grevinnan någonsin hade sett.

                                     

Grevinnan ruskade orytmiskt på sin stela kropp och återgick till gymnastiserandet. Man bör aldrig sitta stilla försjunken i tankar, inte en längre stund i alla fall. Grevinnans Faster hade berättat skräckinjagande berättelser om drömska släktingar som satt och dagdrömde så länge att deras näsor lossnade och rullade ner på golvet varifrån släktens haltande bulldogg grymtandes åt upp dem. Den bulldoggen stod numera stelfrusen i Grevinnans trädgård.  

Det visslade till i den apatiska kroppens motvilliga lemmar. Morgongymnastiken led mot sitt slut. Allt var som vanligt. De blodgröna tapeterna hängde upphetsat fast på rummets väggar, det kolossala möblemanget stod tungt och dammigt på det buktande golvet. Ur varje vrå ven ett knappt hörbart fnissande, Grevinnan antog att det var de tilltagande mögelsvamparna som roade sig på hennes bekostnad. En stor spöklik klocka, som närmast påminde om en likkista, stod och lutade mot väggen. Tim- och minutvisarna stod stilla. Klockan hade varit kvart före ett i sju år nu. Endast den sneda sekundvisaren gick, men i otakt och åt fel håll.

Impuls!"

- Christoffer Strandberg, 2010