Ett meningslöst hej

Hej! Detta är ett helt ointressant blogginlägg. Jag har nämligen inget att komma med, inget konstverk, inget snusk, inga fyndiga tankar om livet och är lite för distraherad för att summera vad som försiggår på teatern (men skall återkomma till det, för det är intressanta grejer!). Detta är bara ett inlägg för inläggets skull.

Jag är ingen större fanatiker av "vardag". Jag har absolut en vardag och jag tycker den är skön, men jag ser gärna till att vardagen inte är vardaglig. Man kan göra varje dag intressant och unik om man vill. Det innebär inte att man behöver se eller göra storartad konst varje dag, rädda människoliv eller begå brott, men man kan se till att man någonstans under dagen stannar upp och tar till vara på just denna onsdag 28.9.2011. Jag är dålig på mycket, men detta har jag lärt mig och jag tycker det är en bra egenskap.

Nå ja. Är just hemkommen från teatern, efter en fantastiskt intressant repetition. Förmiddagen ägnade jag åt fysisk träning och tråkigt pappersarbete. Var ute och sprang runt Kronprinsessan hem igår i Hagaparken och så ut igen idag på språng, mina lår tackar. Har fått dille på detta nu och tänker köra muskelträning och tänja lite ikväll. Människan är ju en psykofysisk helhet, jepp, så detta är även vård av själen.

Spontana tankar: härligt med folk som ler varmt mot en på gatan, finsk tågtrafik är nog inte sämst i världen (men kundtjänsten hos VR är det nog), svenskar har inte ett helt okomplicerat/friskt förhållande till iphone, Stockholm är vackert, jag saknar min tant, jag skall förnya mina konsumtionsvanor, eller det har jag redan gjort, men tror jag t.o.m. skall skriva ett manifest för mig själv om den saken för att verkligen befästa detta. Ja!

Nu skall jag äta ett udda mellanmål: rågbröd, avokado, grynost, rädisor och jordgubbar.

Så det så. Om ni läste detta och känner er lurade och besvikna för att jag inte skrev mer, varken längd- eller innehållsmässigt, ta då och läs något av mina tidigare inlägg som ni kanske missat. Kanske finner ni livets mening där. Om inte, ja då kan ni roa er åt denna bild jag tog på mig när jag just vaknat i morse.

Pigg som en mört. Mört i alla fall.

Ett konstverk!

Nu har jag bloggat i en vecka. Mina inlägg har lästs nästan 800 gånger, åtminstone har ni klickat på dem så många gånger. Eller kanske är ni bara tre stycken ivriga IT-frälsta pensionärer i Sibbo som konstant läser min blogg. Hur som helst känns det roligt att någon läser det jag skriver, för jag lägger omsorg och tanke i varje inlägg. Nu, detta veckojubileum till ära vill jag bjuda er på något. Här kommer en minipjäs, kan även läsas som en novell eller dikt, som jag skrev i vintras för våra Egna Arbeten (en kurs där vi själva får utarbeta en scenisk gestaltning som uttrycker våra konstnärliga ambition) på Teaterhögskolan som vi framförde på Teater Viirus. 

Min föreställning hette Rendez-vous chez le dentiste (betyder ungefär "tandläkarbesöket") och min beskrivning av föreställninge var "En grevinnas kamp mot sig själv i ca 11,30 minuter". Föreställningen gick ut på att en röst berättade om en grevinnas dag samtidigt som jag på scenen ordlöst spelade upp den, men berättaren och grevinnan kom inte alltid överens. Allt detta ackompanjerades av George Bizets stycke L'amour est un oiseau rebelle ur operan Carmen. Här kommer ett utdrag ur texten, slutet fattas och är således öppet för tolkning. Haha. Nu flummar jag "big time", men det tar jag inget ansvar för. Tryck på PLAY på Youtube-videon längst ner i inlägget och läs min text till musiken. Ni måste inte, men det är meningen. Imorgon skriver jag mer om vad som försiggår på teatern. Kram på er! 

Text: Christoffer Strandberg

Musik: Georges Bizet

 

"Det är tyst. Mörkt och tomt. Kallt, mörkt och tyst. Som att ligga mitt i en väldig låda. Isolerad i begränsad rymd. 

Fast någonstans, mitt i allt, ett ljud. Åtminstone en aning om ett ljud. Ett blygt skrapande någonstans långt borta. Ett krafsande, som om tjocka små maskar ihärdigt arbetade sig in i lådan med sina sylvassa huggtänder. Ett krafsande, kanske snarare som om en avlång, riktigt gammal, hovmästare iklädd livré stod och skrapade på lådans lock med sin gulnade pekfingernagel. Krafs, krafs, krafs. Det börjar eka inne i lådan då skrapandet blir kraftigare. Crescendo.

Sedan ett utdraget brak, som när en överviktig fågel lyfter från en skör gren som brister och störtar ner i marken.

Grevinnan öppnade sina ögon. Nej, Grevinnan försökte öppna sina ögon. Hon hade andats tungt i natt i det fuktiga rummet. Hennes andedräkt hade sugit sig fast i taket samt på tapeterna och satt nu också som klister mellan hennes ögonlock. Det knakade och knäppte i de små arma musklerna kring hennes ögon då hon riktigt ansträngde sig för att öppna dem. De senaste femton åren hade det blivit allt svårare att vakna. Hon tänkte tyst för sig själv att livet onekligen verkar slutta mot döden. Statistiken stödde även detta påstående. Var var alla andra? Bara Baron, Prinsessan, Friherrinnan och Greger! Alla fester, alla ord som börjar på B, ljudet av snabba klackar och falsettskratt. Det var länge sen.

Grevinnan skickade en djup andefattig suck genom rummet. Den kom tillbaka, men fyllde inte hennes knapriga lungor med ny luft, utan med unket humör och en förutfattad mening om att även denna dag skulle bli högst meningslös. Denna subjektiva sanning till trots satte Grevinnan igång med sina rutiner som hon gjorde varje morgon. Tjurigt aktiverade hon sin något krympta hjärna. Turbinerna i pannloben startade och satte igång ett högt surrande. Strömmen började sakta och orytmiskt flöda. Kunskaperna, minnena och medvetande satte återigen igång sitt lopp genom hjärnan. Det var dags för morgongymnastiken. Ho... Det var dags för morgongymnastiken. DET VAR DAGS FÖR MORGONGYMNASTIKEN OCH GREVINNAN TYCKTE ATT DET VAR ROLIGT! Hon vred på sin nakna torso, som gnisslade till då de morgonrostiga ryggkotorna gnuggades mot varandra. Grevinnan hade länge misstänkt att någon slags svampväxt hade fäst sig på ryggraden, eller en hord av insekter, kanske skalbaggar. Det brukade ila obehagligt i ryggen, speciellt när det blev kallt. Nu hade det varit vinter så länge Grevinnan orkade komma ihåg. Nya köldrekord rapporterades varannan vecka. Ute i Grevinnans märkliga trädgård, en gång en plats för frisläppt aristokratiskt umgänge, fanns en samling med ihjälfrusna smådjur. På det en gång rödmålade fågelbrädet fanns en imponerande utställning av ihjälsvultna och -frusna fåglar, mumifierade av snö och is. Två månader sedan då Grevinnan satt och frös på sin glasveranda kom två tofsmesar flygandes, de flög trögt och knyckigt tills bägge frös ihjäl i luften och krockade med varandra. En lätt smäll, som ljudet av två isbollar som krossas mot varandra, hördes och tofsmesarna regnade ner i miljoner små snökristaller över en sprucken trädgårdstomte. Det var det tråkigast Grevinnan någonsin hade sett.

                                     

Grevinnan ruskade orytmiskt på sin stela kropp och återgick till gymnastiserandet. Man bör aldrig sitta stilla försjunken i tankar, inte en längre stund i alla fall. Grevinnans Faster hade berättat skräckinjagande berättelser om drömska släktingar som satt och dagdrömde så länge att deras näsor lossnade och rullade ner på golvet varifrån släktens haltande bulldogg grymtandes åt upp dem. Den bulldoggen stod numera stelfrusen i Grevinnans trädgård.  

Det visslade till i den apatiska kroppens motvilliga lemmar. Morgongymnastiken led mot sitt slut. Allt var som vanligt. De blodgröna tapeterna hängde upphetsat fast på rummets väggar, det kolossala möblemanget stod tungt och dammigt på det buktande golvet. Ur varje vrå ven ett knappt hörbart fnissande, Grevinnan antog att det var de tilltagande mögelsvamparna som roade sig på hennes bekostnad. En stor spöklik klocka, som närmast påminde om en likkista, stod och lutade mot väggen. Tim- och minutvisarna stod stilla. Klockan hade varit kvart före ett i sju år nu. Endast den sneda sekundvisaren gick, men i otakt och åt fel håll.

Impuls!"

- Christoffer Strandberg, 2010

Försening, fotografier, fallosar och (åter)förening

En finne, en ålänning och en svensk. Alla tre stora skådespelare och stjärnor, eller åtminstone praktikanter i Sverige från Teaterhögskolan i Helsingfors. De skall ses kl.11 i stan. Ålänningen tar tåg från Uppsala kl.10, svensken är alltid redo och finnen sover ännu kl.11.05 när den gode svensken ringer. Jag är i finnen i denna historia.

Trots min beklagliga försening tas jag hjärtligt emot av mina fina vänner när jag anländer till Café Sodom (jag valde inte platsen, måste begränsa detta snuskande, men måste medge att jag gillade vad jag såg). Vi åt sen, god frukost och sedan lämnade svensken oss invandrare åt vårt öde.

Vårt öde blev att strosa omkring på ett soligt Söder, besöka Fotografiska Museet (rekommenderas varmt) för att sedan få sällskap av skön dam och äta himmelsk thaimiddag vid Medborgarplatsen.

I detta inlägg tänker jag låta bilderna tala, så nu biter jag i mina fingrar tills de domnar och är oförmögna att skriva, sedan lägger jag upp bilder med mina svullna, ömma stumpar till fingrar. Varsågod!

Servitrisen var lika försenad som jag, men stämningen var förträfflig

En bokaffär värd att besöka. Reagerade först på Muminpappans memoarer i engelsk upplaga, men något distraherade...

Koncentrationsläger med fantastisk utsikt

Stockholm och flicka

"Finland ETC!"

Birka Paradise = Pirkka Paratiisi?

Fotografiska Museet - besök!

Jag pratar inte snusk med flit. Jag lovar. Men bilden här till vänster fick mig självfallet att tänka på det ack så harmlösa uttrycket "att sätta guldkanten på tillvaron", "the golden cunt in life" liksom. Förlåt. Faktiskt så tog jag den bilden enbart i jämställdhetens namn, eftersom en av utställningarna på Fotografiska Museet dominerades av fallosar och manskroppar, d.v.s. Robert Mapplethorpes fotoutställning. Snygga stillebens och en ung, karismatisk Patti Smith var mina personliga höjdpunkter. Utöver detta såg vi Helen Levitts underbara situationsbilder från New Yorks gator (50-80-talet). Levande, karga och inspirerande fotografier. Sista utställningen var svenska Martin Bogrens. Lowlands hette den och jag fann en bok med hans fotografier i museets affär. Den kom med mig hem. Dystra, vackra och djärva bilder. Svenskt white-trash blandat med drömska landskap. Wau!

Toaletterna kändes mest som ett exklusivt spa. Det ni.

De fyra visa pissoarerna som närvarade vid Jesufödsel.

Fina.

Lågt blodsocker, för många nakenbilder och en spegel på rätt ställe kan generera fruktansvärt mycket glädje.

Fin kanin.

Gatukonst.

Kärlek vid första ögonkastet, där stod den. Flirtade förföriskt och inbjudande. Vi återkommer, sade jag coolt och gick lyckligt vidare, men med skakiga, generade steg.

Himmel på tallrik + orkidé!

"Elvis, Barbra & Jag" - treenigheten?

Det är de små sakerna i livet, detaljerna, som gör helheten skön, så som en affär på en tunnelbanestation.

8 vykort för 100 kr.

8 vykort för 100 kr.

Ur Martin Bogrens Lowlands.

Detta var en underbar söndag minsann. Konst, denna gång i form av fotoutställningar, är inte bara "the golden cunt in life", utan viktigt och grundläggande. Skaparkraften är oändlig och outtröttlig. En stor kram vill jag sända även över webben till dagens fina sällskap.

Nästa museum jag vill besöka är Moderna Konstmuseet ute på Skeppsholmen. Nästa söndag vore ju ett förträffligt tillfälle, men nej, det går ju inte. Varför? För jag är i Finland... Fortsättning följer!

Fest, förödelse och ICA

Hej världen, nu mår jag bra. Det har jag inte alltid gjort. Som idag. På dagen. Nu skall jag berätta varför.

Igår var det fredag. Solen sken över den kungliga huvudstaden och jag var nöjd. Inte minst för att jag fick motta en oerhört behövd, professionell och otrolig massage på teatern. Det kommer in en massör (varje månad?) och vårdar personalens kropp och själ. Vilken genial, human och underbar arbetsförmån. Lyfter på hatten för Stockholms Improvisationsteater. Jag var en ny människa efter passet.

Så tog jag en sen lunch på mitt älsklingsställe Café Balzac (rekommenderas extremt hårt), åkte hem till Blåkulla (ja, jag bor faktiskt på Blåkulla, inget skämt) och var så yr efter massagen att jag dog på sängen en kvart. Jag återuppstod, klädde upp mig till något som kan kallas ridlärare à la Helsinki10 och mötte en kompis över ett glas rött inne i stan.

Prick kl.00.00 anlände jag till syndernas heliga näste, Turteaterns lokal i Kärrtorp. Det vankades premiärfest. Det var riktigt snuskigt trevligt. Uppsluppet mingel, vin, möten med nya människor, vin, möten med gamla vänner och en hel del dans med medföljande svett, ja och vin. När Britney Spears Toxic spelades var eufori i grupp ett faktum och höfterna flöt fritt i rummet. Nu har jag svarta knän. Svarta av blåmärken. Smög i säng kl.6, efter en evighetslång hemresa.

Massage och vin under samma dygn är en diskutabel kombination. Åtminstone var det, det denna gång. Försökte stiga upp kl.11, men min överkropp fanns inte kvar. Musklerna var så avspända och slappa, så jag fick bli kvar och steg upp en timme senare. Duschade och kände hur den röda druvdrycken bubblade under huden. Jag var äcklig och trasig, men ångrade inte ett enda danssteg eller möte, kanske det sista vinglaset dock. Bjöds på lunch, fick en redogörelse för släktens historia, blev en kattunge som kröp ner i sängen och försvann.

Vaknade då telefonen ringde och mottog ett samtal fyllt av kärlek. Blev glad, drog på mig läderrocken och gick ut för att slå gamlingar. Nej. Tog en solnedgångspromenad och hamnade på Ica. Shoppade loss (glamoröst) och har nu med pedantisk noggrannhet fixat för filmkväll och narcissistiskt mys.

Två för 99 kr. Hello Kitty och Nicke Nyfiken. Det var nästan så jag köpte dem. Dessa bilder är dedikerade till en speciell person, Du vet dem du är. Vi är konstiga! 

En udda treenighet ackompanjerad av Ramlösa. Konstigt och gott det med.

Då Hello Kitty och den nyfikna apjäveln inte lockade just ikväll följde dessa tre med mig istället. Gissa vilken jag ser på just nu!

God morgon på kvällen

För familj, fosterland och hemkommun

God morgon är precis vad God morgon är. En underbar färsk ekologisk serie av juicer, som även kan inmundigas på kvällen, trots det vilseledande namnet. Det ni! Ikväll blev det kaktusfikon. Har även tänt två värmeljus i mina fina födelsedagspresenter, för att "minnas familij, fosterland och hemkommun", som gåvogivaren min fina fader uttryckte sig. Jag tänker på er, på Finland och sköna Sjundeå. Imorgon möts tre stora skådespelare över lunch, förlåt fika. Blir det skandal? Sensation eller storartad konst? Missa inte följande avsnitt! Kram på alla fina själar därute. Och ett speciellt tack till gårdagens festfolk, tack!

Det är smutsigt och du älskar det!

Ikväll har Turteatern premiär med sin uppsättning av Juliette baserad på en roman av Markis de Sade (1800-tals gubbe, filosof, författare, sexuellt frigjord och vars namn står som botten för ordet sadism). Själv såg jag ett publikgenomdrag på onsdagen tillsammans med några vänner. Och vilken obscen, underbar och upprymmande upplevelse det blev.

Så här skriver teatern på sin hemsida om föreställningen:
"Juliette, den unga flickan på klosterinternat som upptäcker och lär sig bejaka sin sexualitet, hur mörk, morbid och blodtörstig den än visar sig vara.
Efter hennes föräldrars död hamnar hon på gatan, fast besluten att bli en vinnare tar hon sig in bland eliten och makthavarna. Eggad av deras makt och hunger för absolut tillfredställelse spelar hon med i deras våldsamma spel. I en värld av bedragare och bedragna finns bara ett val."

Ja, så är det. Hennes sexualitet eskalerar till att bli riktigt mörk, morbid och blodtörstig. För mig lyser korruption som det klaraste temat för uppsättningen. Individens inre korruption, samhällets korruption och hur den sprids som en epidemi. Detta är Juliettes berättelse, återgiven av Juliette på äldre dagar. Hennes värld är ond och människan som lever däri är ond. Hur grym världen är får man sakta, men definitivt säkert, reda på i Turteaterns uppsättning. Det hela börjar så trevligt, med en Juliette som talar direkt till publiken. Hon är varm, trygg och lyrisk på något vis. Mia Benson gestaltar den äldre Juliette och fungerar som berättare under vår resa genom förnedringens, masokismens och de motbjudande samlagsformernas värld. Mia Bensons röst och karisma kunde vara en föreställning i sig. Fenomenal kvinna!

Det är en extremt visuell föreställning. Jag tycker scenbilden var fantastisk. Skräpig, udda och med osammanhängande element som helt oanat bildar en väldigt tydlig helhet. Precis som föreställningen. Här sparas inte på "visualitet" när det gäller att gestalta libertinernas sexuella utsvävningar över prostituerade, som Juliette. Ordet snusk räcker liksom inte till. Att beskriva föreställningen som snuskig är som att beskriva, ja, jag vet inte vad jag skall jämföra det med. Så tro mig helt enkelt när jag säger att föreställningen är SNUSKIG!

Och samtidigt inte, eller nu efteråt är det inte de obscena, fyndiga, komiska och ibland riktigt vidriga sexscenerna jag kommer ihåg (bör nämnas att de inte frossar i nakenhet, vilket jag tycker är tacksamt, bättre effekt med jeansshorts som är lite väl högt uppdragna istället), utan en hård berättelse, en skildring av en hemsk och hård verklighet, som trots de distansierande elementen i scenspråket känns riktig och påtaglig. Framförallt aktuell. Jag kan definitivt känna att människor idag, jag själv medräknat "prostituerar" sig själva för att uppnå framgång och rikedom. Nu talar jag inte om att sälja sexuella tjänster, utan om "mannen på gatan", om kläderna vi bär, tekniken vi köper, bilarna vi kör, bloggarna vi har, om hur vi bär oss åt för att komma framåt, vinna eller försvinna. Vi gör saker som strider mot vår moral, det är väl egentligen prostitution av våra värderingar jag pratar om. Detta kunde bli en intressant diskussion.

Hur som helst, så vill jag tacka och prisa Turteatern för denna uppsättning. Jag är uppriktigt imponerad och tagen. Ensemblen är ganska brokig, men ändå helt jämn på scenen i fråga om insats och hängivelse. Teater kräver mod, speciellt om du säger någonting med den. Jag såg en modig, skönsjungande och snygg ensemble på scenen. Ja, de är riktigt snygga, nerkladdade i allt möjligt (ALLT MÖJLIGT), men snygga som få. Det djupa scenrummet lever hela tiden p.g.a. av dessa självsäkra kroppar, koreografiskt utplacerade i utrymmet. Juliette gestaltas allt som allt av fyra kvinnor som alla tillför något särskilt till rollen. Varje gång det kom en ny Juliette, tänkte jag "hur skall detta gå?, "lyckas hon fylla den föregåendes skor?" och det lyckades varje gång. Ett stort plus och puss för dramatiseringen av en lång roman, för regin, för scenbilden, musiken och den friska "glimt i ögat" sammansnört med ett menande allvar som jag upplevde att ensemblen hade. 

Gud vad mycket text det blev igen. Men summa summarum. Se denna föreställning! Se den! Jag fick ofta impulsen att gå med, "jag vill också"! Det säger kanske för mycket om mig. Jag tänker inte säga i vilka scener jag kände så. Och tills sist måste nämnas att få känslor är så upprymmande som när man ser en medstuderande från sin kurs, en klasskamrat, på en professionell scen som han bemästrar och lyser upp. En löjligt stor stolthet.

Tusen tack Turteatern! För biljetter besök deras hemsida! Gör det!

"Halloo, har ni snusk här?", undrar frälst praktikant.

Rock 'n' roll och höstvisan med snuskvåld som avrundning

Dilemma. Jag har så mycket att säga. Jag kunde på riktigt sitta uppe hela natten och skriva, inte för bloggandets skull, utan för skrivandets skull. För att tömma mitt huvud, som just nu rymmer århundraden av tankar, funderingar och drömmar. Jag måste tömma det, som en tankarnas sädesutlösning (ursäkta, är kraftigt påverkad av kvällens föreställning). Har nyss sett ett publikgenomdrag av Turteaterns Juliette och jag kräver att ni skall se den! Premiär inkommande fredag. Denna upplevelse får ett eget inlägg senare. I denna villervalla, låt om oss vara strukturerade. Alltså, idag:

Lunchevent "Teater för jobbet", hette tillställningen som gick av stapeln på Stockholms Improvisationsteater idag. "Lunchevent". Event är alltså engelska och betyder evenemang. Haha. Förlåt. Lite måste jag ju få förlöjliga mig över svenskarnas förkärlek till engelska låneord, när jag själv är illa tvungen att städa bort finlandismerna ur mitt språk för att bli förstådd. (så som kiva, roskis och veke). Okej, "moving on", liksom.
Teatern fick besök av tidigare och förhoppningsvis kommande företagskunder. Lunch inmundigades och publiken fick skriva små lappar med påhittade låttitlar som vi senare skulle ha scenisk användning för.  Det garvade improgardet körde igång, presenterade teatern och dess verksamhet kort, värmde upp publiken och gav smakprov på hur en workshop på ett företag kan se ut. Jag slogs än en gång omedelbart av hur omedelbar improvisationen är. En bra improvisatör bjuder frikostigt och tryggt på sig själv, utan att "störa" situationen med försök att vara rolig eller smart. Det tragikomiska är ju att det är just då det blir roligt och smart, när man inte försöker vara det. På Stockholms Improvisationsteater finner ni inte bra improvisatörer, utan fenomenala sådana och en ivrig finlandssvensk praktikant. Det var så otroligt att än en gång se hur lätt en publik engagerar sig, lägger vardagsrollerna åt sidan och blir människor, redo att ta emot och bjuda på sig själva, genom några simpla och just därför så grundläggande improvisationsövningar. Det händer med mig varje gång. Hoppas det aldrig slutar hända. 
Sedan skulle vi bjuda på smakprov ur teaterns julföreställning, "Den improviserade schlagerfestivalen" (dessvärre är min praktik slut när den är aktuell, vilket är beklagligt, det vet ni som känner mig). Det gick i alla fall ut på att tävla med improviserade succéhits, riktiga schlagerdänger. Det drogs en låttitel ur en låda (de som publiken fick fabulera innan) och genre för låten ur en annan låda. Mitt bidrag hette Stressad chef och det blev en rocklåt. Haha, säger jag och många som läser detta. Det blev en konstig sång minsann, men dömer ej mig själv till evig skärseld för det. Jag var konstigt nervös. Sedan sjöng min medtävlande en riktigt fin popballad, nästan störande fyndig i sin enkelhet, Under paraplyet, tror jag den hette. Och jag visste att jag var slagen. Men nej! Precis som i de icke-improviserade mastodont schlagertävlingarna vinner fel låt alltid! Så även denna gång. Kanske var det mitt nytvättade hår, den vita skjortan eller det skeva, osäkra finska leendet som bara bad om att få kärlek och världsfred som gjorde att jag vann. Ja, Gud vete det, för bidraget var det inte. Som vinnare fick jag sedan leda det storslagna avslutningsnumret, som blev en powerballad om schizofreni. Regnet faller, solen skiner, var dess titel.
Allt detta på en timme. Uppmuntrande och bejakande. Improvisation är världens bredaste plattform för möjligheter. 

Vägmärke för "Improvisation pågår"? I alla fall finnes denna figur på dörren till scenen på teatern.

Efter detta satt vi och fikade, jag försökte få ordning på e-posten och läste lite nyheter från Finland. Och då! Plötsligt infann sig den där känslan, som jag redan hunnit gå och vänta på, eftersom jag vet att den kommer infinna sig. Nämligen hösten. Inte den vi kan skåda i naturen, utan min mentala höst. Dessa hänger självklart ihop. Som organism föreställer jag mig att jag behandlar döden, livets förgänglighet och processer som avslutas. Den gångna våren och sommaren arkiveras i hjärna och själ, insikter lägger sig på allvar och händelser får perspektiv. Min höst tar sig i uttryck av ett lite behagligt vemod, en fundersamhet, ödmjukhet och mottaglighet för kärlek, gulnande löv och diskussioner över ett glas mörkrött vin. Varje år känns det som om detta blir mer omständigt, men detta år har varit helt exceptionellt och jag vill inte slå det nästa år. Aldrig har jag upplevt och genomlevt så mycket i mina studier, i mitt arbete och i mina människorelationer. Det har varit otroligt och jag ångrar inget, men det har varit för mycket på en gång.

Och nu är jag här, i Stockholm. Det är roligt, fint, utmanande och behagligt. Det är svårt, saknadsfyllt och osäkert. Nu är det god natt, ja, inte kanske när ni läser detta, men just nu, i skrivande stund, säger jag god natt. Hyvää yötä maailma, olen tässä.

En hösthimmel. Över ett Stockholm.

Aningar om det kommande och saliv

Om ni bara visste vad jag kämpade igår för att inte göra ett till inlägg, det vill säga två på samma dag, två under bloggens första dag. Man vill ju vara cool, så där lite återhållsam, lätt som en sommarbris och mediasexig. Alltså. Äsch, det är ingen idé att låtsas, för de egenskaperna är inte mina. Så i framtiden bloggar jag så mycket jag vill och ni måste läsa allt. Om ni vill. Tack.

Igår slogs jag av hur mycket det finns i det förflutna, det gångna året, som jag vill skriva om. Intryck och minnen. Så det blir nog en dos nostalgi här, åtminstone i början.

Inatt, när jag låg i sängen och förbättrade världen (med mina ädla tankar alltså) ägnade jag en stund åt integritet. Vad kan man skriva på en blogg? Vad kan jag skriva i denna blogg? Vad är jag själv bekväm med och vad är människorna i min näromgivning bekväma med? Privat kontra offentligt. Något varje bloggare bör ta ställning till.

Idag brusade finnen (inte en vårta, en nationalitet) i mig upp när jag skulle hoppa på tåget. Mitt SL Access kort (ni vet, "matkakortti") godkändes inte vid spärren, fast jag laddat det för 30 dagar till ett icke-studerande-vänligt pris och tiden löper ut först 5.10. Tåget går om två minuter. Så jag går bestämt, men vänligt fram till betjäningspunkten på stationen, får ett vänligt bemötande, men menlös, utdragen och konstaterande service. "Inget fel på kortet", "men jag kommer inte igenom!", "japp, men kortet fungerar riktigt fint", "men jag kommer inte igenom", "jag öppnar porten åt dig". Detta är en extremt komprimerad version av mitt och "mannen i glasburens" möte. Jag missade tåget. I Finland är det "kyllä" tai "ei", "toimii" tai "ei toimi"! Saamari! Mest förvirrad var jag av det vänliga bemötandet.

För att Sverige inte skall verka allt för underbart infogar jag här en ett härligt porträtt på en fet spottloska som jag nästan lade krokodilen i (mina skor heter krokodil 1 och krokodil 2).

Strax är det Lunchevent "Teater för jobbet" på teatern. Jag skall sjunga, mera vet jag inte. Det är bra. Mera om det senare. Senare skall jag också på teater, ikväll. Turteatern i Kärrtorp ger Juliette.

För det första!

Äntligen! Tänk vad ni har väntat, ni, mina kommande läsare. Skämt åsido. Jag välkomnar er allra ödmjukast till min blogg, Ctrandberg. Denna blogg finns till för min egen och er glädje. Jag bjuder gärna på mig själv. Något särskilt tema kan jag inte påstå att denna blogg har, förutom Jag. Narcissistiskt, men ärligt. Känner mig helt enkelt för oinsatt för att blogga specifikt om mode, konst, aktuella händelser, mat och vin, vimmel och livsstil. Ändå är det just detta det kommer handla om.

Denna höst befinner jag mig på fantastiska Stockholms Improvisationsteater, i egenskap av praktikant, så det blir en del inlägg om hur det är. Dessutom är jag i startgroparna med ett eget företag och gör en del del egna uppträdanden. Och som scenkonstnär gör jag mitt yttersta för att inmundiga kultur i form av teater, film, pjäser och annat obskyrt. Vin är gott och mer än en dryck. Pinot Noir "is the shit", som man säger. Gällande mat kan väl nämnas att jag mest lever på lax, rågprodukter, grynost och diverse soppor. Ibland händer något i världen som gör mig upprörd, då skriver jag en ironisk och bitter dikt. När jag flyttade över från Helsingfors till Stockholm, var mitt största bekymmer (förutom var jag skulle bo!) hur jag skall få med mig alla mina kläder? Så lite kläder förekommer det kanske i bloggen. Min tredje vecka i Stockholm kör nu igång och jag trivs här, framförallt på teatern, men också i staden. Väntar med iver på att umgås mera med mina lokala vänner, träffa nya och kanske hamna på fest någon gång. Hihi. Hemma i Finland har jag en härlig familj och underbara vänner som jag saknar dagligen, i synnerhet en viss vän. Saknad är en kraftig känsla, både på gott och ont, därav blir det många flygturer över Östersjön i höst.

Detta, mycket mera och mindre bjuder jag på. Välkommen! Tyck vad du vill och kommentera om du vågar. Som festlig avslutning på mitt första förvirrade inlägg kommer en parad med bilder. Rakkautta ja anarkiaa.

I sommar agerade jag producent och skådespelare för Skärgårdsteaterns turné. Under julimånad reste vi omkring med ett fartyg och besökte den sydfinländska skärgårdens absoluta pärlor, då vi spelade vår uppsättning av Alice i Underlandet.

Producentskap.

Tervehdys suomenkielisille ystävilleni. Man måste vara finländsk för att förstå detta. Må denna bild symbolisera det vettlösa i livet, hur du mitt i allt faller handlöst ner i livets spiral och möter otroliga människor. Så är det!

Hann besöka makalösa och konstiga Berlin under slutsommaren i fint sällskap.

Parkchill med min bror på Svidja slott. Saknar min magiskt vackra hemkommun Sjundeå och dess landskap. Min bror är min idol i smyg, men det är en hemlighet. Rätt skall vara rätt.

Kryssningskultur.

Den sista augusti har varit en festlig tillställning i över 20 år nu. Firade denna bemärkelsedag i fina människors sällskap på Papa Albert i Helsingfors. God mat, men framförallt en massa hänsynslöst skratt. Tack mina vänner!