Fortsättning följer.

Nu sitter jag här igen. Med en blank skärm framför mig och en förhoppning om att skapa fantastisk ordkonst. Nu när det är sagt känns det genast lättare att skriva, mindre ambitiöst och rofyllt. Det är viktigt för mig just nu. Att skriva. Att skriva utan press eller för höga krav på innehåll och uttryck. Jag befinner mig för tillfället i ett viktigt brytningsskede i mitt liv. Mina planerade fem år på Teaterhögskolan i Helsingfors har snart runnit i mitt livs timglas. Först skall jag dock samla på mig en hel del studiepoäng denna vår och först och främst skriva mitt skriftliga lärdomsprov, det vill säga magisteruppsatsen. Allt i livet känns stort, svårt och som ett förödande krig mot tid, rum och mina egna mänskliga begränsningar. Många säger att jag gör för mycket. Många har rätt i det. Samtidigt lär jag mig konstant av det jag gör, också att göra mindre. 

Vad är det jag gör? Denna vår går jag i skola, ungefär så att jag varannan vecka har en kurs eller workshop och varannan vecka tid för att skriva på magisteruppsatsen. Dessutom uppträder jag en del med mina skräddarsydda uppträdanden, bestående av stand-up (ståuppkomik?) och imitationer. Tränar min röst och kropp och skriver dessutom på min första egna pjäs med premiär i slutet av detta år. Det kommer ni sannerligen att höra mera om. Och så borde jag ju skriva CV på tre olika språk, skapa en hemsida, söka jobb, marknadsföra mig själv och bla bla bla. 

Att prioritera och hålla huvudet kallt. Det bör jag ägna mig åt för att överleva. Det är nog det denna vår kommer att handla om, att överleva. Skolan är viktig, den bör ha ett slut. Mitt företag och de jobb jag gör är viktiga, må de fortsätta och så får tiden utvisa vart de leder. Och allt annat småpyssel, framtidsplanering, organisering av framtid och optimering av verksamhet, det är ändå sekundärt. Jag får fast mig själv för att tänka att bara jag får det ena med det andra gjort, sedan kan jag vila, vara nöjd, bli lycklig och "leva". Jag tror mången vis, upplyst och erfaren person skulle avråda mig från ett sådant leverne. Jag förstår varför. Dock anser jag att "nuet" i dagens värld har upplyfts till en Gud och en prestation, "man skall leva NU, njuta NU, imorgon är allt kanske ÖVER, NU, NU, NU!" Jag sällar mig till denna religion och jag underskriver vikten av att verkligen ta vara på varje dag, det betyder ju inte att varje dag måste vara fantastisk och att man bör åstadkomma ett mästerverk var minut. Att drömma, planera och tänka långsiktigt är viktigt, inte minst för att nuet skall vara drägligt. Så tänker jag. Fast vänta lite, hur tappade jag in mig på detta spår? Just det! Jag skall nog påminna mig själv om att ta vara på denna vår, inte bara genomlida den och utföra stordåd. Kanske storknar jag på en grön oliv kvällen innan jag får min magisteruppsats godkänd. Kanske tredje världskriget står runt hörnet och allt det vi byggt och kämpat för blir tillintetgjort, kanske alla våra drömmar går i kras imorgon. Därför skall jag le idag. Jag skall le för att jag kan och har orsak till det. Jag skall se på snön på Helsingfors gator och inte tänka "satans snö, mina skor blir förstörda", jag skall tänka "jag ser denna snöiga gata, jag känner kylan, jag har många varma hem jag kan gå till och kanske skall jag införskaffa vattentäta skor".

Så här vill jag återinleda mitt skrivande här på bloggen. Och så hoppas jag att ni hade en fin, god jul och att det nya året inleddes festligt eller på något annat behagligt vis. Förhoppningsvis vill ni följa mig och mina upplevelser och tankar via mina texter. Bloggens beskrivning: En blogg om Nuet. Jag bjuder på dokumentär poesi när jag publicerar mina iakttagelser, tankar och bilder. Följ med mig på min förvirrade resa, den beskrivningen håller ännu. "En blogg om Nuet", vad nu det skall betyda. 

Ett ögonblick vid Östersjön.

Gått och fiskat

Jag uppvisar syndrom på någonslags modern sjukdom. När jag promenerar, sitter drömsk vid ett fönster på ett kafé eller är ute och joggar påbörjar jag en miljon olika blogginlägg i mitt huvud. Jag får en massa idéer, mikroskopiska insikter som åtminstone i stunden känns så otroligt intressanta och bra att jag definitivt borde dela med mig av dem. Som tur blir det inget av dem. För det mesta. De facto har jag inte uppdaterat bloggen på 19 dagar. Inte ett ord här sedan premiären av Lubiewo-Kärleksön. Oho. Här kommer några ord.

En överhängande tanke, eller snarare ett faktum är att mitt praktikår rinner mot sitt slut och därmed också min tid i Göteborg, åtminstone för nu. Jag lever överhuvudtaget i en tid av ytterst blandade och många känslor och detta faktum att en flytt över Östersjön strax är aktuell gör att grytan kokar ännu mer. Ett sådant år det har varit för mig, självfallet både privat samt studie och -yrkesmässigt. Absurt nog har jag min sista föreställning här 2 juni och skall vara i Hangö redan 4 juni för att repetera en annan föreställning. Häremellan skall jag flyga till Finland ännu två gånger. Någon gång skall jag göra ett skilt inlägg om att flyga. Kyllä.

Jag roas varje gång jag går upp eller ner i min trappuppgång av en liten vit skylt som hänger på en grannes dörr två våningar nedanför mig. Där står det med blå text: "Gått och fiskat". Den skylten har hängt där, till synes orörd, sedan jag anlände hit till Iskällareliden den nionde januari. Jag har utvecklat en liten lek med mig själv. Varje gång jag ser skylten fantiserar jag ihop en ny berättelse om vad som verkligen hände med min granne när denna gick och fiskade. Eller åkte grannen någonsin på en fisketur? Ligger grannen död och förruttnad i sin lägenhet? Har min granne förstått något vi alla andra missat, hittat platsen där man absolut bör vara och bara lämnat en liten oskyldig skylt på sin dörr så att ingen skulle misstänka något. Sitter min granne i en roddbåt på en sjö? Har grannen fått napp?

Jag har också gått och fiskat. Förra hösten satte jag mig i en båt och slängde i kroken och flötet på min fiskelina. En vidunderlig fisk, en riktig gammelgädda nappade och drog ner mig i ett djup som förde mig till oanade höjder. Hösten på Stockholms Improvisationsteater var en kort, intensiv och ack så hjärtlig tid i mitt liv. En av de mest lärorika tiderna också. Göteborg kan jag ännu inte sammanfatta, det vore dumt, jag är ju här. Jag kan säga att det varit fint, om inte fantastiskt. Svårt också. Svårt för att jag har så många starka relationer, så många starka band till människor och platser i Finland. Jag saknar så mycket och gläds oerhört mycket över tanken på återförening.

Mycket har hänt. Jag har förändrats. Tänker äckligt nog påstå att jag blivit vuxnare, även om det väl är den önskade effekten då man blir äldre. Samtidigt har jag hittat till min riktiga ålder, 22 år, och på så vis också blivit yngre. Här är jag, det här kan jag och det är inte lite det. Lär mig mera!

Ännu en månad skall jag låta gammelgäddan dra omkring mig på dessa nya, men inte längre främmande vatten. Livet är nog bra spännande och även om det inte är det, krävs det inte mycket fantasi och försök för att göra det just det, spännande.


Här började min fiskehistoria.

Den Stora Dagen!

Idag är det en stor dag för lilla mig. En stor dag, på en stor scen, på en stor teater i ett stort Sverige. Nja, Sverige är inte så stort, men det gör inget. Premiärer kommer och går, föreställningar hyllas och sågas, teatrar finns det tusentals av och jag är en praktikant bland många andra. Men inget av det förminskar denna dag för mig. Och varför skulle det? Alla har vi våra egna perspektiv och jag har upptäckt att man har roligast om man lever utifrån sitt eget. Denna dag är viktig och stor just för mig. Det handlar självfallet inte enbart om just denna dag och om premiären, hela detta praktikår är en milstolpe i mitt liv. Att få komma ut på fältet, att jobba på teatrar, först i Stockholm och nu här i Göteborg, är avgörande viktigt. Dessa är mina stapplande första steg ute i arbetslivet och jag märker att benen bär. Jag har haft turen och lyxen att hamna på två lysande och olika teatrar samt i sammanhang där människorna är uppmuntrande och inspirerande.

Jag har önskat bli skådespelare, uppträda, sedan den första sommaren jag spelade barnteater i min trygga fina hemkommun under den gassande, omfamnande landsbygdssolen. Jag tog ändå inte min passion riktigt på fullt allvar fören gymnasietiden led mot sitt slut och jag insåg att jag faktiskt hade möjligheten att söka in till Teaterhögskolan i Helsingfors. Jag gjorde det. Sökte in med öppet sinne, hade inget att förlora och allt att vinna. Det gick vägen. Jag var 18 år när jag inledde studierna. Och med facit i handen kan jag konstatera att det nog är det bästa som hänt mig, efter min bror.

Idag är det premiär av Lubiewo-Kärleksön på Göteborgs Stadsteater. Salongen är fullsatt av inbjudna gäster, vänner och intresserade. Särskilt en person är nämnvärd, nämligen Michał Witkowski. Han skrev romanen Lubiewo som vår föreställning grundar sig på. Det är en rå, gripande, hemsk, snuskig och rolig läsning som jag starkt rekommenderar. Det är en berättelse vars huvudpersoner sällan får tala själva och det är oerhört fint att få vara med och berätta den berättelsen. Och så får jag ju klä mig i alldeles fantastiska kostymer och bara vandra in och ut lite här och där och se snygg ut. För en gångs skull! Det är gött, minsann. Dessutom har mött otroliga och fina människor och konstnärer. För att sammanfatta den avslappnade och sköna stämning som funnits under hela processen citerar jag en skådespelarkollega här, "olet apina".

Strax skall jag ta en lång dusch vara allmänt frånvaranda och introvert en stund. Sedan skall jag ta mig ut på stan, äta en räksmörgås för att jag har lust och strosa lite i solen. Kl.17.30 skall sminket på och förvandlingen till soldaten Ivan börjar. Efter föreställningen blir det middag och premiärfest och om jag känner mig själv kommer jag nog att fälla några lättnadens och lyckans tårar. Sånt gör jag. Min plan är också att få vår polska författare berusad så att han berättar alla de smaskiga historier som inte rymdes med i boken.

Så där. Nu lämnar jag er med två tänkvärda fraser ur föreställningen och så ses vi. Någon gång. Någonstans. Puss.

"Varje människas minne är som en exotisk främmande ö".

"Fittan fryser i helvetet!"

Heteromannen

Två unga män går vid Kungsportsplatsen klockan fyra på natten. Barerna har precis stängt och staden Göteborg har förvandlats till ett hektiskt inferno av taxibilar, berusade och skränande människor av alla åldrar och slag. De två unga männen skrattar och pratar om språk, jämför bl.a. estniska och finska, konstaterar att samma ord kan ha totalt olika betydelser på olika språk. Samtidigt som de går över ett övergångsställe passerar de en grupp på fyra unga killar, som gungar fram, konformistiskt klädda, sprit- och ölluktande. Något som de två, trots sin berusning, civiliserade unga männen säger provocerar en av de mindre civiliserade killarna så till den grad att han måste ropa efter oss (ja, jag är en av de två som diskuterar språkvetenskap på natten) och sedan med "hotfulla" steg uppsöka oss där vi förvånade står. Den småfeta unga mannen närmar sig, blinkar orytmiskt och tittar på oss med vodkafärgade pupiller. Han frågar manligt och med stort självförtroende "vad sa ni?". Jag är inte säker på vad han vill, men blir oerhört provocerad av att han ens täcks skrika efter oss och tilltala mig i det äckliga tillstånd han befinner sig i. Min kumpan däremot förstår att detta juniorfyllo har snappat upp ordet "mamma" ur vår diskussion och på något märkligt (läs: delirium tremens) vis tycker att det är hans mamma vi dissar.

Jag ser denna lobotomerade oxe i hans rödspränga ögon och känner en ilska och ett enormt förakt vakna. Min vän försöker förklara vad vi diskuterade, men gråttmannen vill inte förstå och förstår inte vad han säger. Idioten har i sin ölfyllda skalle bestämt sig för att vi är hans fiender nummer ett. Jag försöker inte ens dölja min irritation och säger att jag helt enkelt inte förstår vad han pratar om och undrar vad han vill. Trots min egna alkoholkonsumtion beräknar jag att det inte vore fördelaktigt att hamna i ett slagsmål i detta läge, eftersom vi är två och dom är fyra. Även om jag har hälften mindre massa än denna aggressiva best vet jag var jag skall placera några välvalda slag för att sedan fly om det så vore nödvändigt, men problemet är hans lite mindre berusade vänner som säkerligen skulle bjuda på en tuffare match. Dessutom tycker jag våld är så väl onödigt som ointressant och så har jag premiär om fem dagar, vilket innebär att mitt ansikte bör vara intakt. Haha. Så när bestens kompis säger "det bäst att ni går härifrån" med ett tonläge som antyder att han äger stället och att man måste ha ett skriftligt lov utfärdat av dem för att få gå på denna gata, inser jag att det helt enkelt är bäst att gå. Vi går några meter endast för att märka att neandertalgänget totalt glömt oss och gungar vidare, vi ser en polisbil och känner oss tryggare och så nästan omedelbart svänger taxin vi beställt upp bredvid oss. Vi åker iväg och så är mötet med nattens självutnämnde härskare, den berusade machomannen över. Vilken upplevelse.Vilken lärdom: använd inte ordet "mamma" en lördagsnatt ifall du inte vill bli hotad med stryk. 

Jag är tydligen en ganska provocerande uppsyn för vissa. Jag klär gärna upp mig, doftar gärna gott, skrattar högt, dansar, tar plats, är positiv och har inget behov av att hävda mig själv på andras bekostnad genom att skrika "neger", "bög" eller "hora" till folk jag ser på gatan. I Finland är jag finlandssvensk och i Sverige är jag från Finland. Oerhört konstigt, tydligen. Jag har ändå fått höra förvånansvärt lite skällsord och förolämpningar på gatan eller i andra offentliga rum under mitt liv. Och dom få gånger jag blivit utsatt för glåpord har det oftast varit en person som ensam kommer fram till mig och förklarar vad denna tycker om mig och hur man skall leva sitt liv. Hittills har jag oftast gått segrande ur dessa strider. Jag är inte den som tappar orden eller modet om någon förolämpar mig. Tvärtom. Och tydligen kan jag i sådana stunder, trots min klena fysik, vara rätt så respektingivande, eftersom jag inte åkt på stryk en enda gång och mina förolämpare ofta blivit tysta och gått bort.

Det intressanta är också att dom gånger jag förolämpats eller hotats av främlingar har det alltid varit samma "typ", en man som uppenbart anstränger sig mycket för att framstå som den heterosexuella, tuffa, "riktiga" karl'n. Vad säger det egentligen?

Kostymkåt, en vårkänsla?

På tal om kostym, så känner jag en stark fysisk längtan till min ljusa trenchcoat som hänger i någon garderob i Finland. Det blir så fruktansvärt hett, lite svettigt, när man går på stan i dessa vinterjackor och solen gassar. Håll ut, min lätta och vackra vårkappa, om två veckor kommer jag och hämtar dig!

Idag har varit en fantastisk dag. Att börja dagen med frukost i solsken gör stor skillnad, men det var dagens genomdrag av vår föreställning som satte guldkant på tillvaron. Trots att jag spelar rätt så små roller (eller roller som inte har mycket scentid, det finns de facto inga "små roller", menar jag), så har jag så gott som hela tiden något att syssla med, eftersom rollerna är många och klädbytena omständliga. Föreställningen går framåt och nu har vi kommit till det skedet i repetitionsprocessen att man börjar höra texten på nytt, hör nya saker, åtminstone jag. Det element som dock allra mest tillfredsställer mig är de fantastiska dräkter vi bär på scenen. Jag tycker överhuvudtaget om den asketiska scenbilden vi har. Det är barskrapat, grått och enkelt, vilket stöder berättelsen och ger oss skådespelare en skyldighet och möjlighet att fylla scenrummet.

Och vilken lyx är det inte att få jobba med verkliga proffs som syr upp en hel påveskrud efter mina mått. Kanske denna praktik är höjdpunkten i min karriär? Haha. Hoppas inte, även om jag njuter för fulla muggar. Något jag också älskar med detta yrke är att bli sminkad. Att bara få sitta och låta någon som kan sin sak göra en snygg. Alltid blir man ju inte snygg heller, det beror ju på vad och vem man spelar, men just i denna föreställning får jag ha min verkliga ålder, och med mina karaktärer representera soldaten, sjömannen och sjuksköterskan. Eftersom dräkterna är anpassade efter mina mått sitter de också väldigt bra på mig, vilket i sin tur ger så mycket känsla och gratis lyft när det gäller kroppsspråk. Jag känner mig helt enkelt ack så lyckligt lottad och inställd på att göra mitt allra bästa för denna produktion.

Nu jobbar vi vidare, dagar och kvällar. Idag hade vi dessutom den, tillåt mig säga, formidabla fotografen Elisabeth Ohlson Wallin på plats som tar föreställningsbilderna. Nästa vecka har vi publikrep varje dag och så på fredagen är det premiär. Lubiewo-Kärleksön 30 mars på Göteborgs Stadsteater. Åh!

Morgonrodnad med Lena

Vaknar allt för tidigt denna morgon. Efter att ha druckit ett stort glas vatten i mörkret kommer insikten om att jag inte kommer att somna om. Jag ger upp, stiger upp, drar upp gardinen och andas in denna tisdag som för mig är måndag. Ledig igår och idag kör en lång arbetsvecka igång. Premiär nästa vecka. Nu gäller det.

Har knappt varit hemma denna helg. Har sprungit på fest på Artisten, Göteborgs Teaterhögskola, repeterat, njutit av en fantastisk middag med vin i underbara människors lag, gått på rysk temafest, mött en hel del fina och nya typer, varit lat och suttit bort en hel dag på ett kafé. Därför hägrar disken och allmän oordning råder i mitt kök. Jag låter disken vara, låter morgon-Tv dåna i bakgrunden och plöjer igenom några dagstidningars hemsidor. Orkar inte ta till mig nyheterna. Värmer några obskyra matrester jag hittar i mitt kylskåp. Förvånansvärt gott, jag är förvånansvärt hungrig.

Av någon anledning börjar jag tänka på Lena Philipsson. Jag letar reda på hennes nya skiva på internet. Lyssnar till den och inser att det är mitt i prick. Jag känner mig som musiken på den: otillgänglig, slätstruken, simpel men lite obegriplig, rak, bakåtlutat sexig, cool, men oförstådd och suggestiv.

Tillåt mig dessutom dela med mig av min familjs mörkaste hemlighet. Alla män i min familj, min far, jag och min bror har en grej för Lena Philipsson. Denna sjukdom är troligtvis ärftlig. Min mor är ett levande bevis på att sjukdomen dock inte smittar på kvinnor i vår släkt.

Nu drar jag mig lätt dansande till teatern för att repetera övergångar mellan pjäsens alla scener. Det finns en hel del av dom. Jag njuter av denna praktik, så jag försvinner med glädje in i en lång arbetsvecka. Kanske ses vi på andra sidan. Kyss.

Frisk, fri & full fräs!

Någon ordning finns det i världen i alla fall, eftersom underbara Loreen vann Melodifestivalen. Och solen har strålat över Göteborg denna vecka i ännu högre grad än tidigare. Göteborg kallas ju Lilla London (läs dimmigt, regnigt och ruskigt) och innan jag flyttade hit varnade många mig för vinden och regnet. Kanske mina låga väderförväntningar gjort att jag reagerar på solen konstant, men soligt har det varit! Må det fortsätta så! Jag tycker Göteborg borde heta Lilla Casablanca, faktiskt!

Stadens invånare satt igår i ett trans-likt tillstånd och dyrkade solen.

Det persiska nyåret (!) satte färg och fest på staden häromkvällen. Roligt!

Min finska tvilling åkte förra veckan och i samma väva slog en våldsam influensa ner i mig. Som tur hann vi både njuta av varandras sällskap, fest och staden under de två veckor han var här. Men sedan var det slut på det roliga. Jag har aldrig varit med om en dylik feberfrossa. Jag kom hem från teatern och kollapsade, lade mig under täcket, iklädd varma byxor, en t-skjorta och två långärmade skjortor och hade ändå fruktansvärt kallt. Hela den första kvällen låg jag i ett helvetiskt tillstånd, varken vaken eller sovande, halvt medvetslös, skakande och stönande. Sedan följde en vecka av huvudverk och självömkan, allt detta i vågrätt tillstånd. Nu är jag frisk, förutom att en diabolisk och slemmig hosta gör mig sällskap.

Följa John!

Konst!

Idag skall vi ha genomdrag av Lubiewo-Kärleksön. Vårt första genomdrag av bägge akterna samtidigt, med smink, kostym och allt. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Skräcken kommer från det faktum att jag har fem stora byten och inte en blekaste blå aning om min röda tråd, om ni förstår vad jag menar. Eftersom jag aldrig repeterat helheten i ett kör i rätt kostym och rätt scenografi kommer jag antagligen att märka ett antal gånger att jag står på fel våning, fel sida och i fel hatt med tanke på den aktuella entrén. Men det är faktiskt inte så farligt. Det är ju därför vi har repetitioner innan, ja, premiären. Haha. Det blir nog bra. Idag följde jag med då några scener där jag inte medverkar repeterades. Det var fruktansvärt roligt. Denna pjäs är rolig. Grotesk också, rättare sagt är texten brutal och berättelsen väldigt hård i grund och botten. Fast vad annat kunde den vara då den dels handlar om homosexuellas tillvaro i det katolska och Sovjetkontrollerade 70-talets Polen. Men som i livet är humorn närvarande hela tiden. Jag är så otroligt stolt och glad över att ha börjat min praktik på Stockholms Improvisationsteater och sedan ha fått fortsätta den på Göteborgs Stadsteater. Jag tror detta praktikår kommer att utveckla mig och ge mig så mycket mer än jag kan ana, på alla plan. Vad är det månne för en filur som återvänder till Finland i juni? Om han återvänder i juni? Om han återvänder?

Jag älskar inte just detta flygbolag, men detta är en sällsynt bra idé...