Framsteg och finnar

Nu går det undan på Göteborgs Stadsteater. Förutom att Bibeln (just det, Bibeln) hade premiär med ära på stora scenen förra fredagen flyttar vi, Lubiewo-gänget in på stora scenen nästa vecka. Vi har repeterat sedan 10.1 i stora repsalen, som är stor nog, men trots det har vi saknat 8 meter i verklig scenbredd för att inte prata om scendjup. Kommer nog att vara en smärre chock att ställa sig på Stadsteaterns enorma scen. Den dagen, den sorgen. Äsch, jag ser fram emot det! På onsdagen hade vi genomgång av första akten och idag kör vi den andra. Det var otroligt positivt att se första akten som en fortlöpande helhet. Färdiga är vi inte, men på god väg. Premiär 30 mars. Dessutom hade jag tid på kostymateljén igår. När man ser sina rollers dräkter hänga på ett räcke förstår man hur många de är. Och hur olika de är. Spännande.

Jag trodde aldrig jag skulle säga detta och mena det, men jag trivs på gymmet. Jag njuter av att sitta i en svettig sal och träna. Jag som så hatade det, tyckte det var vidrigt och underligt. Motion och kroppsvård är ju att i äkta Rousseausk-anda springa på daggfuktiga ängar med blommor i håret. Nå ja. Igår besökte jag gymmet mitt på dagen, vilket innebär att det inte var mycket folk där och de få skrotlyftande individerna som tagit sig dit var hurtiga gubbar. Och så jag då. Efter ett svettigt och intensivt pass gick jag dessutom upp till simhallen och agerade gädda i bassängen. Skönt så det förslår!

En frusen kanal och ett fruset lejon.

Själavård är en stor cappuccino, röda byxor och en artikel om Charlotte Perrelli.

En annan filur som gör framsteg här i Göteborg är våren. En natt av regn och rusk spolade så gott som helt och hållet bort den lilla snö som fallit över staden. Igår sken solen som om världen skulle upphöra idag. Vi får se hur det går. Med den här farten är det högsommar om en månad. Nja, men lite. Nästan. Om inte världen går under alltså.

Sist, men absolut inte minst kan jag berätta att jag har en tvättäkta finne på besök denna helg. Eller han kanske stannar en vecka, för evigt. Den jäveln köpte nämligen bara en enkelbiljett. Det är faktiskt väldigt trevligt! Jag har i och för sig varit flitig med att flyga hem under min korta tid här, men en liten hemlängtan lever jag konstant med, framförallt efter mina nära och kära (slasket som hör den finska våren till intresserar mig icke). Så det är ju mer än trevligt om Finland (minus slask) kommer hit också. I bästa fall får vi sällskap av ytterligare en finsk medborgare imorgon. Vi skall äta gått, skvallra, se Melodifestival och värna om varandras nio liv. Jo, vi är nämligen katter. Förstås. Skönt att få prata finska också.

Nu blir meningarna kortare och innehållet innehållslöst så jag avslutar detta inlägg och önskar alla en harmonisk och drömlik helg. Punkt.

Kanske något för mig och min finska gäst?

Vintertid

Våren är kommen. Typ. Nästan i alla fall. Våren är på väg. Denna sköna söndag skiner solen i Göteborg, fåglarna har melodifestival och framför sina bidrag i varje träd. Snön smälter och jag känner en uppriktigt lycka över att leva och finnas till i denna förunderliga och föränderliga värld. Det kan i och för sig vara baksmällan som gör mig lite extra sentimental, men det är väl inte att förakta.

Vintern. Den gick mig helt förbi. Eller kanske jag gick förbi vintern. Jag gick nog förbi det mesta denna vinter. En intensiv och underbar tid i Stockholm, tillfällig flytt till Helsingfors för att sedan packa väskorna igen och hoppa in i ett nytt äventyr i Göteborg. Nu skall jag lugna mig, vilket jag gör genom att inte köpa flygbiljetter till Finland. Ni får komma hit istället. Nästa vecka får jag faktiskt väldigt kärt besök av en sann artfrände. Mjau!

Dom få stunder av köld, snö och dramatik som hör vintern till har jag ändå upplevt under mina helger i Helsingfors. Ganska skönt att få turista i den äkta finska vintern, men slippa leva i den. Jag blir säkert en sådan där tant som bor vinterhalvåret på Costa del Sol. Haha.

Vintergatan.

In i dimman på Georgsgatan.

Domkyrkan i Helsingfors är en gudomlig skönhet i sin vinterskrud.

Laskiaspullaa ja puhelua kauniin kaksosen kanssa.

Bästa vänner!

Det finns något konstigt med att facebook en gång om året svämmar över av kärleksförklaringar tillägnade ens vänner, gatubilden blir ljusröd och Google anpassar sin logo efter "Valentine's Day". Samtidigt är det fint. Jag formar mig efter massan och bidrar med en hyllning till just vännerna. Egentligen borde vännerna hyllas 365 dagar om året.

Vänner. Jag har många och har med åren blivit extremt uppmärksam på hur lyckligt lottad jag är över att ha var en och av dem i mitt liv. Jag har gråtit, definitivt skrattat med er alla. En individualist som jag, som har ett starkt behov av att förverkliga sig själv och sina idéer är samtidigt otroligt skör och beroende av andra, beroende av någon som bekräftar en och applåderar oberoende om man är rolig eller träffar rätt ton. I skrivande stund sitter jag ensam och känner mig fruktansvärt ödmjuk. Jag finner ert stort lugn, en grundlig lycka, i insikten om att jag aldrig kan gå under. Världen och jag själv må skjuta torpeder i mitt skrov, men en enda ynka liten "mayday"-signal räcker för att mina vänner håller mig flytande tills jag är hel igen. Det är vänskap, det är vänskapens obestridliga och direkta styrka. Vänner. Jag tänker på er idag. Jag tänker på er varje dag. Hoppas ni vågar stöda er på mig, precis som jag vågar stöda mig på er, dela er glädje, dela er sorg eller bara ringa för att berätta ett dåligt skämt eller prata om vädret. Jag Hjärta Mina Vänner.

Den där fikan...

Om det är något jag verkligen gillar, diggar, älskar är det kafékulturen i Sverige, i synnerhet i jämförelse med Finland. Under hösten i Stockholm sonderade jag terrängen de första veckorna, men väldigt snabbt fann jag mig själv på samma kafé gång på gång. Några kvarter från Stockholms Improvisationsteater i Vasastan där jag hade äran att skapa och finnas på hösten ligger Café Balzac. Ett mysigt litet hål i väggen på ett pampigt sekelskifteshus mittemot Filadelfiakyrkan och Rörstrands slott.  Här har jag inmundigat en och annan lunch och druckit mig berusad på kaffe. Betjäningen är alltid vänlig, men på ett uppriktigt sätt, inte så där svällande smörigt som de ibland kan vara i Stockholm. Under mina många besök där hann särskilt en tjej bli min favorit. Hon kände igen mig andra gången jag var där, nynnade med till allt som spelades ur högtalarna, inte så där irriterande "åh, jag sjunger så bra"-nynna, utan på ett behagligt, lågmält livsbejakande sätt. När jag inte hade varit på Balzac på två veckor och äntligen återvände välkomnade hon mig glatt och sade att hon trodde att de förlorat mig för gott. Sådant gillar jag. En välkomnande varm atomsfär där man ändå får sitta ifred och äta, dricka, sitta vid facebook, läsa en bok eller begrunda livet.

Rödbetsgratinerad lax med kantareller och annat mums. Kärlek vid första ögonblicket.

Favoriten: avokadosoppa med räkor och en aning chili.

Både Stockholm och Göteborg kryllar av små kaféer och krogar. Små estetiska tillhåll på finurliga platser i stadsbilden. Detta är något jag verkligen saknar i Helsingfors. I Sverige får man ibland dessutom billigare måltider som studerande, medan du i Finland kan få rabatt på någon vidrig dussinmåltid med ditt gröna S-förmånskort (jag varken orkar eller vill förklara det). Och nämn inte ens Unicafé!

Som en sann finne trivdes jag bäst i kaféts bakersta håla, ensam. Med facebook.

Jag tror att en stor orsak till den rikliga förekomsten av kaféer i Stockholm, men också i Göteborg är den svenska fika-kulturen (säkert också förhållningssättet till småföretagare). Denna fika, vad är det? Den kan vara en lunch, men den kan också vara en trevlig liten pratstund över en kopp kaffe nästan vilken tid på dygnet som helst. Om vi skall vara riktigt karikerade kan man säga att vi i Finland uträttar lunchen, lite i enlighet med ordspråket "äta bör man annars dör man". Man kan naturligtvis också ha trevligt över matstunden, men först och främst skall näringen in i systemet. Vi går aldrig och tar en fika. "Skall vi gå på kaffe?" kan vi fråga. "Gå på kaffe?", vilket märkligt uttryck. Hur som helst så verkar vi betona själva inmundigandet i Finland, men svenskarna understryker själva mötet, fikan. Jag vill förövrigt få sagt att det är med en stor glimt i ögat jag skriver "vi i Finland" eller "svenskarna". För det första vill jag inte utge mig vara någon expert på dessa två länder och deras likheter samt skillnader, för det är jag inte. Jag är bara en finlandssvensk på upptäcktsfärd i Sverige, ett mumintroll i en allt för stor dal med fikande Pippi Långstrumpor och Bamsen. Framförallt har denna praktik lärt mig både hur typiskt "svensk" och "finsk" jag är, jag tror man kan bli en supermänniska om man plockar de bästa russinen ur bägge bullar. Åtminstone har min förståelse och respekt ökat för bägge länderna, i synnerhet för Finland. Distansen gör gott. Fikan är också god.

Nå, nu har jag spårat ut tillräckligt. Jag åker förresten spårvagn varje dag till teatern, roligt va? Så jag skall nog avrunda och tacka för er tid. Brukar ni fika? Eller kanske hänger ni i kafferep dagarna i ända. Jag lovar att rapportera så fort jag hittar mitt "Café Balzac" här i Göteborg. Jag har kollat in några aspiranter redan.
Adjö.